Jag tog tåget för långt och kom försent till mitt upprop. Levde i ständig förvirring och grät nästan varje kväll när jag kom hem. Men så efter långa diskussioner med studiekamrater, engagemang i studentkåren och återfunnen nyfikenhet för lärandet började jag sakta men säkert förälska mig i akademin. Missförstå mig inte, det är en kärlek som åtföljs av återkommande ilska och besvikelse, men den har också gjort mig övertygad om vilken viktig roll akademin har att spela i samhället. Men i ett samhälle som är till för alla får inte högskolan vara reserverad för de som sedan barnsben uppfostrats att se akademins värld som självklart deras. Ju viktigare vi inser att högskolan är, desto mer tillgänglig måste vi göra den.
Det är inte bara vi studenter som funderar över detta. Akademins roll, styrning och syfte diskuteras flitigt av såväl politiker som sektorsverksamma och deltagare. Ett exempel på detta är hur promemorian Brett deltagande i högskoleutbildning under sommaren har väckt stor diskussion. Flera debattartiklar och repliker publicerades, och på sociala medier gick kommentarsfälten varma. Många gläds åt tydligare krav på breddad rekrytering och deltagande, många oroas över att de inte utlovas ersättning för detsamma, och flera såg krav på pedagogik som “grundas på vetenskap snarare än tradition” som orimligt och förolämpande.
I en urholkad högskola där mycket problematik kan knytas till bristande resurser är det förståeligt med skepsis mot krav utan tydlig ersättning för att uppnå dem. Det är däremot problematiskt att ambitioner för att tillgängliggöra högre utbildning direkt skjuts ned. I många år har vi studenter efterfrågat ett allvarligt ansvarstagande i såväl pedagogikfrågan som möjliggörandet av högre utbildning för fler. Att ledande politiker nu försöker finna lösningar på detta är i sig mycket positivt.
Nu återstår att se om regeringens remiss av promemorian Brett deltagande i högskoleutbildning kommer att få konstruktiv respons, eller om vi återigen fastnar i en diskussion om att ett breddat deltagande och stark pedagogik är likställt med sänkta krav. Både kampen om att motverka urholkningen av högre utbildning och kampen om att tillgängliggöra den för fler är frågor som inte tåls vänta. Förhoppningsvis kommer tydligare krav följas av bättre förutsättningar att möta dem.
Jag vet att vi kommer ta förslaget på stort allvar och svara så konstruktivt vi bara kan. För även vi som hemligt gråtit och varit redo att lämna akademins förvirrande värld förtjänar att förälska oss i och se värdet av den.