Dagbok från Johans pedagogikvecka i Göteborg

Under förra veckan besökte SFS vice ordförande Johan Alvfors Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) förbudskonferens i Göteborg samt Göteborgs universitets pedagogiska konferens. Här berättar han mer om besöket!

Tisdag 20 oktober

På tisdagen inledde Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) sin årliga förbundskonferens. Vid konferensen deltog nästan alla lärosätens rektorer och förvaltningschefer samt nyckelpersoner ur högskolesektorn. Temat för konferensen som högtidlighöll SUHF:s 20 års jubileum var framtidens högre utbildning. Det var roligt att se hur många av lärosätenas ledningar lade stor vikt vid utbildningens utveckling. Självklart kan tyckas, men vår erfarenhet säger oss att teman som forskning eller administration ofta dominerar samtal på central nivå.

Det visade sig snabbt att det fanns en bred enighet om var framtidens utmaningar finns. Trots att alla deltagare var knutna till lärosäten eller företrädde andra intressen var det tydligt att vi hade mer gemensamt än vad som skiljde oss åt. Många av talarna drog slutsatsen att vi behöver mer kunskap. Ett typiskt svar i den akademiska miljön, men det tyder ändå på att lärosätena tar frågorna på allvar. Här är en lista på saker som återkommande togs upp under konferensen:

  • Behov av högre effektivitet och fokus på lärande för att möta de sjunkande anslagen till högre utbildning och allt högre kvalitetskrav,

  • Behov av en bättre balans mellan forskning och utbildning, för att främja samverkan och kvalitet inom båda verksamheterna,

  • Behov av helhetstänkande och förnyelse av lärandemiljöer utifrån ett pedagogiskt perspektiv,

  • Tydliggörande av universitetslärarkarriären, bättre karriärstöd och bredare meritvärdering,

  • Behov av mer diskussion, kunskapsutbyte och forskning runt lärarrollen och lärande,

  • Utveckling av högskolans ledning och styrning med fokus på att skapa förutsättningar för nämnda förändringar.

Ministern för högre utbildning Helene Hellmark Knutsson talade om målkonflikter. Hon menade att det inte behöver finnas motsättningar mellan att många får plats och kvalitet i verksamheten, mellan forskning och utbildning, eller mellan utbildning för olika syften. Just problematiserandet av dessa myter var ett tema för alla dagarna i Göteborg. Det står klart att kvaliteten i den högre utbildningen stärks om fler inkluderas i diskussionen. Det kan till exempel handla om att utbilda lysande teoretiker genom att skapa lärande med praktiska och arbetsmarknadsteoretiska moment, eller att göra framsteg i forskningen genom att involvera studenter som samtidigt kommer närmare sina lärandemål. Annorlunda uttryckt – kunskap är till för att delas, som ministern också sade.

Men allt det där är bara sant om vi lyckas hålla villkoren för akademin goda. När resurserna och tålamodet tryter, börjar olika intressen dra isär akademins uppdrag. Forskning ställs mot utbildning, studenternas vilja mot arbetslivets behov. Men att bryta isär gör det inte bättre. Istället måste vi eftersträva att tillsammans konsekvent ifrågasätta och utveckla akademin!

Onsdag 21 oktober

Under onsdagen höll SUHF sitt årsmöte. SFS var den enda utomstående organisationen som bjöds in till mötet då lärosätenas samarbetsorganisation skulle bestämma hur de ska samarbeta, vilka projekt som ska drivas och vilka frågor som ska prioriteras. Att studentrörelsen är inbjuden är ett tecken på att samarbetet mellan studenter och lärosäten är levande, och att högskolelagens skrivning om att kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för studenter och lärare inte bara är tomma ord. Jag informerade om SFS verksamhet under det kommande året, och berättade bland annat om vår kampanj Alla fattar utom jag som handlar om att ta pedagogisk utveckling, utbildning och skicklighet på allvar i all högre utbildning.

Dessutom tog jag chansen att bjuda in SUHF till samarbete i två frågor: studentinflytandets förutsättningar och ett nytt resurssystem för högskoleutbildning. Lärosätena uttryckte en stark oro för studentinflytandets förutsättningar, både frågor om finansiering och kårernas förmåga att attrahera medlemmar och när det kommer till att få fler studenter att aktivt engagera sig för och i sin utbildning.

Torsdag 22 oktober

Under torsdagen deltog jag i en högskolepedagogisk konferens på Göteborgs universitet. Lärosätet har nyligen beslutat om en ny pedagogisk policy med tillhörande pedagogiskt idéprogram. Tillsammans skapar dokumenten en grund för hur universitet ska arbeta för att utveckla sina utbildningar. Programmet beskriver viktiga inriktningar för utvecklingen och fokuserar på studentcentrerat lärande, lärandemiljöer och ett akademiskt lärarskap. (Akademiskt lärarskap innebär att universitetslärarna använder samma kritiska, utvecklande förhållningssätt till sin egen och varandras undervisning som inom forskningen.)

Det är smart att universitetet tagit fasta på vetenskapligt förankrade metoder, utan att låsa sig vid förenklingar, som att vissa undervisningsmetoder alltid är bättre. Ändå är idéprogrammet något som kan samla den pedagogiska utvecklingen och förhoppningsvis tillräckligt att fatta gemensamma beslut utifrån. En av de bästa sakerna i programmet är att lärarnas ansvar för att uppmärksamma strukturella brister som hindrar utvecklingen, och att lärosätesledningen förbinder sig att reagera och ge lärarna rätt förutsättningar.

På konferensen fick jag tillfälle att prata med många engagerade lärare och studenter, som tog chansen att ifrågasätta och diskutera det mesta inom sina utbildningar. Många idéer och igenkännande nickar utbyttes, och det blev tydligt forum för diskussion är ett av de bästa verktyg vi har för att förändra. Att kunna föra sådana samtal med personer som erkänner och förhåller sig till, men inte blir låsta av, de stora svårigheter vi står inför är befriande.

Göteborgs arbete kommer vara ett av många goda exempel som vi lyfter fram i kampanjen Alla fattar utom jag. Men vi kommer inte nöja oss med att konstatera att det händer bra saker här och där – utan alltid koppla till ett nationellt perspektiv. Håller det här i jämförelse med andra lärosäten? Skapar det här ett förståeligt och tillgängligt högskolelandskap? Gör det att vi kan garantera alla studenter oavsett ämne och ort en likvärdig utbildning?

Veckan har gett mycket tillbaka till mitt arbete för utbildningskvalitet. Jag tror att såväl lärosätesledningar som lärare och studenter är redo för storverk!