Det här är den andra delen av SFS bloggserie om Internationaliseringsutredningen. Läs det första inlägget här.
Utredningens förslag: Att svenska lärosätens möjlighet att etablera sig utomlands ska analyseras, klargöras och vid behov stärkas.
Idag är det svårt för lärosäten att etablera verksamhet i andra länder. Lärosäten är myndigheter, och myndigheter kan inte hur som helst bedriva verksamhet utomlands. Det finns dessutom oklarheter kring regelverken och vem som egentligen ska fatta besluten, vilket inte minst visar sig vid förra årets historia om hur Karolinska Institutet etablerade en filial i Hongkong. Varken KI eller regeringen hade riktigt grepp om vem som skulle godkänna proceduren. Därtill kommer svårigheter att avgöra vilket lands regelverk som ska följas med avseende på exempelvis antagning, arbetsrätt och kvalitetssäkring.
Utredningen vill alltså se över regelverken och fortsätta utveckla möjligheterna till utlandsetablering. SFS vill lyfta några frågor sådan undersökning hade behövt besvara:
Varför just utlandsetablering? En viktig del av internationaliseringen handlar om erfarenhet av andra utbildningskulturer. Utbytet kan bli minst lika bra på ett utländskt lärosäte jämfört med ett svenskt lärosäte utomlands. Det går att fråga sig varför det inte skulle räcka att främja mobilitet för enskilda forskare och studenter.
Utredningen lyfter visserligen fram några fördelar med att svenska lärosäten skulle kunna etablera verksamhet i olika länder. Det skulle främja samarbeten och göra det enklare att rekrytera forskande och undervisande personal. Möjligheten att söka forskningsmedel skulle breddas. Studenter skulle kunna genomföra sin utbildning i flera länder utan att behöva flytta mellan lärosäten. Forskare skulle kunna sprida kunskap i fler sammanhang. Men dessa aspekter borde gå att främja även på andra sätt. Innan lärosäten börjar satsa på att etablera filialer utomlands måste det vara tydligt att det verkligen är det bästa sättet att ökad det internationella utbytet.
Hur skulle studenternas rättigheter säkras när svenska lärosäten etablerade sig utomlands? Skulle de ingå i samma studentkårer och ha samma rätt till inflytande som vid lärosätets svenska campus? Studentinflytandet spelar en viktig roll vid svenska lärosäten, inte minst för att driva på utvecklingen mot högre utbildningskvalitet. Dessutom är det ett sätt att säkra studenternas rättigheter. Detta är något vi bör värna om.
Skulle det gå att öppna filialer i andra länder utan att samtidigt låta utländska lärosäten inrätta filialer i Sverige? Det finns inga tydliga internationella regelverk kring detta, så frågan är långt ifrån självklar. Den kanske mest kritiska punkten rör studieavgifter: Många utländska lärosäten har studieavgifter, och risken med att låta utländska lärosäten öppna filialer i Sverige är att de skulle vilja ta ut avgifter från studenterna. Vi vill dock värna rätten till kostnadsfri högre utbildning. Ökad internationalisering får inte under några omständigheter leda till att studieavgifter införs vid lärosäten i Sverige.
Så länge dessa risker går att hantera är dock tanken om utländska filialer intressant. Det finns mycket att vinna i ett ömsesidigt utbyte av kunskap mellan länder. Utlandsetablering kan eventuellt främja det utbytet.
Nästa inlägg handlar om internationalisering på hemmaplan, myndighetsspråk och förslag till studentorganisationer.