För en vecka sedan var jag i Kyiv och besökte SFS systerorganisation i Ukraina, UAS – Ukrainian Association of Students. Jag är särskilt tacksam till mina ukrainska kollegor som stolt visade upp det ukrainska universitetsväsendet och talade med en otrolig framtidstro.
Jag tar särskilt med mig de berättelser som jag fick höra från studenter om livet under kriget, och alla de insatser som görs på universitet runt om i Ukraina för att bidra till försvarsförmågan och försvarsviljan.
Hos den Nationella kvalitetssäkringsmyndigheten NAQA, alltså motsvarigheten till Svenska UKÄ, fick jag höra om hur Ukraina under lång tid förberett sig för ett kommande EU-medlemskap, och att de nu lever upp till de krav som ställs på utbildningssektorn. Samtidigt fick jag höra hur de bara några månader sedan haft -3 grader på sitt kontor, och hur anställda fick sova över i det rum som hade en portabel gasolvärmare efter att ryska anfall mot civil infrastruktur slagit ut värme och elektricitet i stora delar av Kyiv. NAQAs huvudkontor ligger i en av byggnaderna intill Majdantorget som i stort brann ner under demonstrationerna 2014.
På Kyiv Polytechnic Institute, ett tekniskt universitet i Kyiv med ungefär 25 000 studenter, fick jag träffa den lokala studentkåren. De visade stolt upp universitetets museum, där de skildrar och bevarar universitetets och Ukrainas bidrag till tekniska framsteg de senaste 100-åren.
Vi besökte också AM+SP Science Park of Additive Technologies, där studenter och forskare tillsammans arbetat fram snabbare processer för tillverkandet av proteser. Sjukhus utrustas med scanningsutrustning, och tekniker kan därefter modellera fram proteser som 3D-printas i hårdplast. Tiden från första läkarbesök till färdig protes kan minskas från månader till en vecka.
Rysslands urkillingslösa angrepp på Kyiv har inneburit att studenter tvingas söka skydd i skyddsrum. Universitetet har nu permanent ställt i ordning skyddsrum som används som studieplatser. Det var väldigt eftertraktat av studenter – det var varmt och det fanns elektricitet.
Kriget är ständigt närvarande. Dagarna jag var där var förhållandevis lugna, det skedde bara ett angrepp och ett flyglarm under de 40 timmarna jag vistades i Kyiv. På restaurangen vi åt middag täckte sandsäckarna fönstrena. I varje byggnad möts du av bilder på de som stupat i kriget. På flera av universiteten kändes listorna oändliga, och under varje bild fanns en berättelse om en student: Vad de studerade, och hur gamla de blev.
På Kyiv Aviation Institute National University studerar drygt 11 000 studenter. På universitetets museum, som också fungerade som ett labb där studenter fick reparera flygplan, fanns en utställning med flera av de drönare som Ukraina nu använder i sitt försvarskrig. En utställning visade upp ‘registreringsbrickorna’ för de strategiska bombflyg som Ukraina skrotade i utbyte mot säkerhetsgarantier från Ryssland, Storbrittanien och USA i samband med undertecknandet av Budapestuppgörelsen 1994. Ukraina var tvunget att skänka några av bombflygen till Ryssland. Samma flygplan används nu för att angripa städer i Ukraina.
Universitetets museum hade också en utställning med nedskjutet Ryskt materiel. På bilden står jag bredvid en kamikazedrönare som Ukraina lyckats bekämpa. Drönaren är drygt en meter för kort, eftersom stridsspetsen på 90kg saknas.
Vårt sista besök var på Kyiv School of Economics. Det är ungefär lika stort som mitt gamla lärosäte, på 1600 studenter. KSE är ett av väldigt få universitet i Ukraina där studenter till största del kan studera på plats. De flesta universitet saknar helt enkelt tillräckligt med plats i sina skyddsrum för att kunna bedriva undervisning på campus. KSE:s källare har byggts om för att möjliggöra föreläsningar när flyglarmen är aktiva. Nu står det stolar med inbyggda bord, och whiteboard-väggarna täcks av matematiska beräkningar.
Jag är särskilt glad att avsluta min resa med att fördjupa vårt samarbete med vår Ukrainska systerorganisation. Jag är övertygad om att samarbetet gör oss starkare på alla nivåer, mellan våra organisationer på nationella nivå, och våra medlemmar på lärosätena.
Jag är övertygad om vikten av en stark högre utbildning i Ukraina. Det kommer en dag då kriget är slut, en dag då Ryssland förlorar. Det måste vara ett gemensamt ansvar för alla att bidra på det sätt vi kan. Jag är också övertygad om att vi inte behöver vänta tills kriget är slut – tvärtom. Det blev våldsamt tydligt för mig: Ukraina vill samarbeta, det är inte där länken felar. Fler universitet och högskolor måste fråga sig: Vad kan vi göra redan nu? För mig blev det självklart: Svensk högre utbildning kan göra mer.
Jag vill särskilt tacka UAS ordförande Polina Hombalevska, Volodymyr Sydiaha, medlem i UAS verkställande kommittée med ansvar för internationella frågor, och alla andra som tog tid att träffa mig under mitt besök.