I måndags deltog SFS presidium tillsammans med över hundra representanter från landets studentkårer i Universitetskanslersämbetets Studentdag. På agendan stod två stora ödesfrågor för högskolan: lärosätenas kvalitetsarbete och studentinflytandets förutsättningar.
Universitetskansler Harriet Wallberg underströk flera gånger vikten av att det nya kvalitetssäkringssystemet, precis som utbildningens kvalitet, är en gemensam angelägenhet för studenter, lärare, arbetsliv och staten. Det betyder att vi alla har ett delat ansvar att använda och bidra till systemet på ett ansvarsfullt sätt.
Kårerna diskuterade studentinflytandet i systemet, vad som avses med resultat (utbildningens resultat – inte studenternas, viktigt att komma ihåg!) och frågor om jämförelser mellan utbildningar. Den enda tydliga oro som kårföreträdarna gav uttryck för speglar den oro som också lärosäten uttryckt: att kvalitetssystemet skulle bli mycket resurskrävande. Det är naturligt att de som redan är överarbetade reagerar med skepsis på nya initiativ. Det såväl kårer som lärosäten måste förstå är att ett seriöst kvalitetsarbete inte är (eller borde vara) något nytt ansvar för oss.
Det nya kvalitetssystemet är bara en ny ram för att systematiskt göra det vi redan gör. En klok kår ser därför inte arbetet med det nya systemet som merarbete, utan ställer om sin befintliga verksamhet till att arbeta inom systemet. Vi kan dra nytta av att staten nu kräver att lärosätena ska ha en tydlig struktur i sitt kvalitetsarbete. Istället för att kämpa för att få till stånd forum för diskussion och utveckling, kan vi kårer snart verka i den struktur som skapas av lärosätena. Vårt arbete antar ny form och blir effektivare.
När UKÄ presenterade sitt arbete med regeringsuppdraget att följa upp studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande var frågorna var fler än svaren. Diskussionen handlade om både organisatoriska som ekonomiska aspekter. Det blev tydligt att kårerna måste definiera sitt arbete med studentinflytande och relatera det till kvalitetssystemet, och att lärosätena måste samarbeta för att hitta sätt att ge alla studenter lika möjligheter till ett gott studentinflytande. Frånvaron av nationell samordning är total, men förhoppningsvis väcktes idéer om nya samarbeten.
Därutöver kom diskussionen att fokusera på det riktigt intressanta: vad är ett bra studentinflytande? Vad menar vi med representativt, när kårernas medlemsrekrytering i allt mindre grad handlar om utbildningspolitiska strävanden? Passar medlemsorganisationen som verktyg för att väcka och kanalisera studenters engagemang ser ut idag? Glädjande nog tänkte såväl kårer som myndighet i nya banor och bekräftade min övertygelse: att studentrörelsen kommer behöva ställa om sitt arbetssätt. I och med ny förståelse för hur lärande fungerar och nya krav på utbildningarna, måste också vårt fokus flyttas. Från inflytande till medverkan. Från att göra rätt till att göra bra, från bevakning till utveckling. Från underifrånperspektiv till samarbete, från huvudsakligen representativt studentinflytande till att också verka för varje students engagemang och medverkan i att forma sitt lärande.
Här blir länken mellan studentinflytandets framtid och kvalitetssystemet tydlig. För att kunna nå våra mål och internationella åtaganden om en tillgänglig utbildning med studentcentrerat lärande, måste vi omformas som rörelse. Vi måste sätta utbildningsfrågorna i centrum och ifrågasätta våra gamla vanor. Samtidigt kommer vi aldrig själva kunna skapa det engagemang den studentcentrerade utbildningen ger upphov till. Här är vi helt beroende av det nya kvalitetssystemet och lärosätenas omställning till en modern pedagogik.
Det kan tyckas vara ett moment 22 – för att studentinflytandet ska stå starkt i framtiden behöver utbildningarna förändras och bygga på studenternas aktiva medverkan och engagemang. Samtidigt behövs väl ett aktivt studentinflytande för att förändra högskolan? Givetvis – men vi har turen att ha vänner i vår strävan efter en ny högskola, inte minst eldsjälar runt om i högskolan. Vi bör fokusera på de centrala frågorna: kloka meriteringssystem som värderar pedagogisk skicklighet, systematiskt utvecklingsarbete där lärare och studenter diskuterar sin utbildning och hög vetenskaplig standard som borgar för samhällets förtroende och finansiering. Då kan vi på sikt och med tålamod göra mycket för lärandet och kunskapen i samhället.
Jag lämnade Studentdagen med en känsla av hopp – och att vi har mycket att ta tag i.