Den internationella kvinnodagen 8:e mars utgör ett tillfälle då vi alla kan sätta ljuset på jämställdhetsfrågor och hur vi kan nå längre i dessa. Idag vill jag lyfta några exempel och funderingar kopplade till min tid som vice ordförande och sedan ordförande på Sveriges förenade studentkårer. Som förtroendevald på nationell nivå har jag nämligen fått förmånen att röra mig i sammanhang där människor med stor möjlighet att göra faktisk förändring befinner sig. Människor som ofta uttalar sig och utgör förebilder.
Den internationella kvinnodagen 8:e mars utgör ett tillfälle då vi alla kan sätta ljuset på jämställdhetsfrågor och hur vi kan nå längre i dessa. Självklart borde det inte behövas en egen dag för detta, men jag tänker passa på. För det är ett bra tillfälle att syna sig själv, sin egna situation och omgivning.
Jag har genom livet, utbildning, studentliv och samhälle många gånger behövt utstå orimligheter, trakasserier och övergrepp med anledning av att vara kvinna. Idag vill jag lyfta några exempel och funderingar kopplade till min tid som vice ordförande och sedan ordförande på Sveriges förenade studentkårer. Som förtroendevald på nationell nivå har jag nämligen fått förmånen att röra mig i sammanhang där människor med stor möjlighet att göra faktisk förändring befinner sig. Människor som ofta uttalar sig och utgör förebilder.
En person med inflytande, utrymme och makt i sektorn har sagt till mig att “Du borde inte le så mycket när du står på scen. Du är ung och vacker och det blir lätt flörtigt”. Sätt gärna detta i ljuset av att en annan person med minst lika mycket inflytande, makt och utrymme (om inte mer) sagt “Du behöver inte alltid vara så hård” till mig. Dessa saker och andra har alla sagts under parollen att andra vill hjälpa mig. Stärka mig som ung kvinna. Ofta med långa utläggningar som ska utveckla och legitimera det som sagts. Där och då känns det visserligen lite märkligt men det är först i efterhand denna typ av kommentarer biter sig fast. Det går in under huden och ligger som en dimma. Ofta är jag rädd över vilken effekt den konstanta våg av dubbel bestraffning får för kvinnors egna möjligheter att utgöra förebilder eller utöva inflytande som innebär en positiv förändring. Jag blir även bekymrad över hur dessa beteenden är så naturliga även hos de med stora möjligheter att förändra struktur och kultur i sektor och samhälle.
Människor i maktpositioner behöver reflektera över sitt egna beteende och utövande, inte enbart tala om en förändring som behövs. Intentioner kan vara goda, men en förändring grundas även i ens beteende. Så hur uppnår vi faktisk förändring när flera som driver mot förändring inte återspeglar det i sitt egna beteende? Och vad innebär det för en rörelse när förebilder inom den inte kopplar an till det de står för i ord även även genom sina handlingar? Ett sådant beteende gröper inte bara ur förändringspotentialen i den direkt drabbade, utan riskerar att få långt större ringar på vattnet. Påminner vi inte oss själva och utgår från individen bidrar vi till en kultur som normaliserar förtryck av kvinnor.
Det är inte något jag och förhoppningsvis inte heller du vill bidra till. Personligen behöver jag bli bättre på att stå upp för mig själv och andra. Markera då något är fel och använda det utrymme jag nu har för förändring. Hur bemöter jag andra och lever jag verkligen som jag lär? Jag hoppas att fler funderar över sin situation, omgivning och möjlighet att förändra. En förändring i individen kan nå långt bortom denne.
Är du med?