De senaste dagarna har högre utbildning och dess styrning diskuterats flitigt såväl genom debattartiklar som på sociala medier. Det är något vi studenter välkomnar då det ger hopp om förändring i en till stora delar problematisk situation. En situation som drabbar både dagens och morgondagens studenter. Vi på SFS tycker att omvärlden borde lyssna mer till den största gruppen inom högskolan – nämligen studenterna. För oss och kommande studenter är detta en fråga som går bortom teori. Vår verklighet står på spel.
Studenternas efterfrågan är inte problemet, vilket är ett påstående som ofta lyfts i media. Att det utbud vi har av högre utbildning, till stor del tar hänsyn till vad studenter faktiskt vill studera, är snarare en styrka. Det bekräftas inte minst i Lars Haikolas rapport “Högre utbildning under 20 år” (SOU 2015:70) att studenternas efterfrågan till stor del är ett bra sätt att styra dimensioneringen av utbildningens utbud. Vi utbildar oss för ett varierat arbetsliv och fokus ligger inte på att jobba i en direkt matchning mot vad som står på examensbeviset hela livet. Högre utbildning ska enligt högskolelagen (1992:1434) ge beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Om du utbildar dig till journalist eller ingenjör så ska utbildningen självklart vara användbar i relation till dessa yrken (inte minst genom de lärandemål den utformas för att studenten ska uppnå). Vi kan däremot inte begränsa oss till att enbart se värdet och syftet med högre utbildning så snävt. I en samtid där vi i allt högre grad rör oss mellan olika sysselsättningar under livet blir behovet att en vidare syn på syftet med utbildningen större.
I en artikel på SvD Debatt (22/1-18) skriver Sharon Rider att ”Högskolorna lider av konkurrensmani”. Hon beskriver hur till och med resurserna till högre utbildning idag sker på näringslivets villkor. Det är en intressant aspekt som på många sätt belyser hur marknadsanpassningen av högre utbildning och den skeva bilden av dess syfte skapar långtgående problem. En utveckling som i slutänden gör studenterna till de största förlorarna. Hur långt ska vi sträva efter “matchning” och “beställning” av studenter innan vi slutar kalla det högre utbildning? Det här reducerar studenter till produkter i statsapparaten, snarare än medskapare i en positiv samhällsutveckling. Inte nog med det – det riskerar också att leda till att såväl resurser som innehåll fullständigt urholkas!
De krav och mekanismer som finns för att öka effektiviseringen av högre utbildning har både vi och andra vid ett flertal tillfällen påpekat vara destruktiva och begränsar kvaliteten på utbildningen. Det går helt enkelt inte att effektivisera utbildning på samma sätt som produktion kan effektiviseras när näringslivet introducerar nya tekniska lösningar. Konsekvenserna går bortom tiden studenter får tillsammans med sina lärare. Lärarna ska dessutom hinna med samma förberedande och efterföljande arbete som för tjugo år sedan. Fast med mindre tid och större studentgrupper. Sämre förutsättningar för lärarens arbete går också ut över studenternas lärande. Likställandet av behov och utveckling inom lärandeprocesser som de inom produktion faller snabbt platt.
SFS håller med Sharon Rider om att den statliga utredningen om styrning och resurser (STRUT) ger hopp om positiv förändring. Utmaningen ligger i att få samtliga involverade att se vikten av att den förändringen faktiskt tar plats och att den innebär ett positivt skifte mot det system vi har idag. Då hjälper knappast skuggutredningar och stuprör som endast ser till egna intressen och riskerar att motverka den förändring som så desperat behövs. Vi ser det som alla berördas skyldighet att lägga tid på såväl konstruktiva inspel och reaktioner som för arbetet framåt som förståelse för vikten av förändring. En skyldighet såväl till dagens studenter som till framtidens.
Charlotta Tjärdahl, ordförande Sveriges förenade studentkårer