Igår deltog jag under IVA:s seminarium om Styr- och resursutredningens slutbetänkade. Utöver att utredare Pam Fredman presenterade utredningen fick även en rad olika aktörer kommentera betänkandet, däribland jag själv som representant för studenterna.
Betänkandet är en imponerande genomgång av högskolan och systemet som styrt sektorn; alla med intresse för den svenska högskolepolitiken bör ta sig tid att läsa de 468 sidorna. Särskilt det fjärde kapitlet om principer för ändamålsenlig styrning är intressant. Utredarna ger en sammanhängande bild av lärosätenas särskilda funktionssätt, uppdrag och roll i samhället. De resonerar också på ett initierat sätt kring vilka drivkrafter som för verksamheten framåt, och hur balansen mellan autonomi och politisk styrning kan göra forskningen och utbildningen så relevant och högkvalitativ som möjligt.
Den principiella diskussionen förtjänar uppmärksamhet i sin egen rätt, men blir också viktig för att förstå hur utredningen tänker sig att det föreslagna systemet är tänkt att fungera och hur delarna hänger ihop. Avsnitten om akademisk frihet och ansvaret som kommer med det är genuint intressant. SFS delar i stort de principer som utredningen bygger sitt system på. Det innebär att vi anser att ramverket som utredningen presenterar lägger grunden för en högskolesektor som kan möta de utmaningar vi ser. Urholkning, breddad rekrytering och jämställdhet är några områden vi kan jobba vidare med utifrån STRUTs förslag. Detta antagande bygger dock på att endast mindre justeringar görs och att ramverket på en övergripande nivå accepteras.
Under gårdagens seminarium blev det tydligt att vi inte kan vänta oss några nya utredningar de närmaste mandatperioderna. Frågorna har utretts flertalet gånger sedan det nuvarande systemet infördes 1993, och vill vi få till en förändring inom en snar framtid är det nu som gäller. STRUTs förslag tycks i de allra flesta aspekter vara en förbättring från idag och ger oss bättre förutsättning för de nästkommande 25 åren.
Pam med medarbetare föreslår en mer långsiktig styrning som utgår från en högskoleproposition som beslutas om var fjärde år. Utifrån propositionen och lärosätenas egna strategier ska lärosäten och departementet föra en dialog för att ta fram mål inom vissa politiska områden. Det har lyfts oro att detta skulle kunna leda till mer styrning. Jag ser inte hur dialogerna skulle leda till mer eller mindre möjlighet till styrning än idag. Det finns flera exempel i närtid där politiken har skrivit in uppdrag i regleringsbreven mot lärosätens vilja och denna möjlighet kommer kvarstå med eller utan dialoger. Dialogerna öppnar dock för mer anpassad och långsiktig styrning, något som saknas idag.
Det finns självklart en intressant diskussion att ha om regleringsbrev och myndighetsformen, men det är en diskussion för en annan gång och krav som bör ställas på en utredning med annat syfte än vad STRUT hade. Låt inte det faktum att utredningen inte kunde lösa allt fälla de goda förslag som finns. Utredningen lyfter till och med att eventuella kommande ändringar av associationsform för lärosätena inte hindras av det ramverk för styrning som presenteras.
Resurstilldelningen föreslås gå mot en modell där lärosätena får mer frihet och ansvar; mer basanslag, för både forskning och utbildning, och ett samlat anslag. Detta kan gynna studerande på alla nivåer inom högskolan. Ramen i resurstilldelningen skulle ge goda förutsättningar för bättre forskningsanknytning, tydligare karriärvägar inom akademin, hela kunskapsmiljöer och hög kvalite genom hela utbildningskedjan. Lärosätena måste även förvalta friheten att själva välja hur de fördelar anslagen mellan olika utbildningar i och med att prislapparna föreslås tas bort. För att det inte ska bli sämre för studenter och doktorander kräver denna frihet att lärosätena tar sitt ansvar. Lärosätena måste själva arbeta för och bygga upp strukturer för att de normer och den kvalitetskultur som behövs inom lärosätet upprätthålls och utvecklas. Här är det också viktigt att uppföljningen från UKÄ och den föreslagna analysfunktionen fungerar.
Forskarutbildningen nämndes inte i någon större utsträckning under gårdagen och nämns bara kort i utredningen. Till skillnad från utbildningen på grund och avancerad nivå finns det inte några tydliga mål att följa upp mot för forskarutbildningen. Det är därför extra viktigt att ansvar tas för doktorander och deras miljö. Det finns flera risker inom forskarutbildningen, till exempel att dimensioneringen av forskarutbildningen används för att hantera ekonomin. Därför måste lärosäten och politik ta krafttag om forskarutbildningen, samtidigt som uppföljningen och kvalitetssäkringen måste prioritera området.
Förslagen som presenteras tycks lägga ett stabilt ramverk för en långsiktig styrning som ger rätt förutsättningar för högkvalitativ forskning och utbildning. Detta kräver dock att lärosätena tar tillvara på det förtroende och frihet de får i och med reformerna. Vi studenter vill kunna ge lärosätena detta förtroende och hoppas vi får rätt förutsättningar för att både vara medutvecklare och granskare i det nya systemet. Avslutningsvis vill jag tacka Pam Fredman med medarbetare för ett imponerande betänkande och en process som lett till behövliga diskussioner inom och utanför sektorn på vägen till slutprodukten!