Igår deltog jag i Universitets- och högskolerådets konferens Kvalitetsdrivet, “en dag om hur vi hittar vägen framåt, för att bredda rekryteringen till och främja likabehandling inom högre utbildning”. I det avslutande panelsamtalet med UHRs generaldirektör Karin Röding, Martin Hellström rektor vid Högskolan Väst, modererat av Johannes Hylander, var det tydligt för mig: Frågan om tillgång till högre utbildning för alla är en fråga vi redan borde funnit svaren på, men det vi ser just nu – under pågående coronapandemin – är att studenter- och studentkårer, lärosätetsledningar och myndighetschefer engagerar sig för individen. För de som lämnat gymnasiet och som vill söka sig till akademien, för de som tvingats lämna en trygg anställning i arbete och alla andra presumtiva och nuvarande studenter och doktorander: det är individen och allas rätt till högre utbildning vi kämpar för.
Ett steg i detta är att studie- och yrkesvägledningen behöver förbättras. För att nå ut till olika grupper om högre utbildningens användbarhet och vilka vägar som finns till högskolan. På gymnasieskolorna bör alla elever få individuellt stöd och möjlighet att diskutera sin framtid och sina utbildningsmöjligheter. Studievägledningen borde redan nu finnas tillgänglig för att erbjuda information och samtal om möjligheten till högre studier. Det här är viktigt inte endast för unga personer, utan om vi ska se till att främja det livslånga lärandet. Kunskap och information på detta sätt kan vara ett sätt att hjälpa och uppmuntra personer från studieovana hem att välja högre studier och att bryta könsstereotypa utbildningsmönster.
Att knappt varannan tredjeårselev på gymnasiet har kännedom om studiemedlet oroar mig. Jag anser att vi behöver bryta fördomar om studiemedlet och det faktum att vissa inte vågar ta lån och i stället jobbar vid sidan av heltidsstudier. Att arbeta vid sidan av kan ta fokus från utbildningen, det i sin tur riskerar att bidra till psykisk ohälsa och avhopp – något som jag upplever som fel eftersom det svenska studiemedlet är förmånligt. Det är förvisso inte perfekt i nuvarande form och kan utvecklas men i grunden så är det ett bra system.
Det finns stora skillnader i studieplaner mellan olika grupper. Män, personer födda i Sverige, personer som läser yrkesprogram och personer med lågutbildade föräldrar planerar i lägre grad att studera på högskolan. Samma skillnader som återfinns i den officiella statistiken om vilka som studerar på högskolan, finns redan i gymnasieungdomars framtidsplaner. Det bör vara intressen och drivkrafter som styr, inte kön, var du är född, funktionalitet eller socioekonomisk bakgrund. Jag menar att såväl samhället och lärosätena måste arbeta hårt med både breddad rekrytering och breddat deltagande för att uppmuntra alla grupper att börja studera, men också behålla dem i studier för att förhindra avhopp från idag överrepresenterade grupper. Den sociala snedrekryteringen till högre utbildningen är ett problem.
Jag ogillar att kategorisera individer men det som studierna vars resultat presenterades på konferensen visar är att det finns individer och grupperingar där informationen om eftergymnasiala studier inte når ut till och attraherar. Det behövs både till en kulturskillnad i hur vi möter ungdomarna likväl som studieinformation utan värdering i individens bakgrund.