Idag kom beskedet från UHR och regeringen att höstens högskoleprov ställs in. Detta är givetvis riktigt tråkigt och jobbigt för många som sett detta som sin chans att kunna konkurrera sig in till en högre utbildning – men vi måste kollektivt se till situationens risker och helhet.
När diskussionerna i våras började om höstens högskoleprov fanns det många infallsvinklar. Det uppdagades snabbt vilka oerhörda svårigheter det skulle vara att å ena sidan säkra rättssäkerheten av provet och å andra sidan minska smittspridningsrisken om provet skulle genomföras med 50 personers-begränsningen. Samtidigt fanns det ett enormt tryck och förväntan på att provet skulle genomföras. Jag tillhörde en av dem som försökte komma med lösningar. ”Kan vi inte sätta upp stora tält utomhus? Eller att provet genomförs många gånger flera dagar på raken? Varför inte begränsa så att bara förstagångsskrivare får skriva? Hur ser de digitala provmöjligheterna ut? Kan vi inte ha massövervakning av tentasalar så att inte tentavakter måste vara där fysiskt?” och så vidare. Det fanns en riktigt stark vilja från många att provet skulle genomföras.
Men alla förslag innebar i sig fler utmaningar och fler osäkerheter. Visst, de förslag som lyfts går att se över men att få dem att fungera unisont på så (relativt) kort varsel med en då osäker smittsituation hade varit svårt och kunnat leda till katastrofala resultat. Mängden kritik mot provet och dess genomförande skulle kunna bli enorma. Hur många personer hade kunnat dö om provet genomfördes utan goda förutsättningar och gedigen planering? Hur många hade försökt utnyttjat tillfället att enklare fuska sig in till högskolan? Hur mycket resurser hade tagits från lärosätenas redan ansträngda situation med att hantera höstens utbildningar som också ska följa 50 personers-begränsningen?
Och är det här risker vi är villiga att ta? Enligt UKÄ:s statistikdatabas antas cirka 20% av studenterna till vårterminen och 80% av studenterna till höstterminen. Av dessa 20% är det uppskattningsvis en tredjedel som kommer in via högskoleprovet. Vi pratar alltså om ca 7% av de som antas till högre utbildning årligen, motsvarande omkring 6500 högskolenybörjare. Ja, för de som hoppats tillhöra de 6500 personerna är läget jobbigt. Dock innebär det att andra personer kommer kunna antas till dessa utbildningar – dagens beslut kommer troligtvis inte leda till att högskoleplatser står tomma.
Jag förstår frustrationen hos de som just tagit studenten från gymnasiet och hade förlitat sig på att skriva högskoleprovet för att komma in på sin drömutbildning. Jag förstår särskilt detta för de som inte skrev provet under gymnasietiden i väntan på sina slutbetyg. Jag förstår också att detta är riktigt jobbigt när arbetsmarknaden är så otroligt tuff mot nyexaminerade från gymnasium och högskolor och att så lite har egentligen gjorts för att möta detta.
Jag tror den frustration som finns nu till stor del kommer från en känsla av hopplöshet bland unga. En känsla av ett förlorat år för den som inte kunnat komma in på en utbildning eller få ett jobb. En ekonomisk otrygghet efter ett inställt studentfirande. En stor osäkerhet i hur samhället ens kommer se ut efter Corona.
Men vi kan inte låta denna pandemi slå ner oss till knäna och hålla oss där – vi måste blicka framåt. Vårens högskoleprov ska genomföras. Punkt. Vi från SFS förväntar oss att det nu sker ett intensivt arbete på lärosätena, UHR och regeringen så att det kan genomföras oavsett vilken situation vi står inför i vår. Vi förväntar oss också att staten kompenserar för de ökade utgifter som detta kan innebära så att inte befintliga högskoleutbildningar blir lidande. Ju tidigare detta besked kan komma desto bättre möjliggör det för presumtiva studenter att planera sina liv och kunna blicka framåt.
Vi måste också möta självaste grundproblemet med en växande hopplöshet, osäkerhet och oro bland unga och nyexaminerade, och mycket kan faktiskt göras. Låt höstens forskningspolitiska proposition vara den största i modern historia med satsningar på högre utbildning och innovation istället för att miljarder ligger oanvända på hög. Säkerställ att nuvarande och nyexaminerade studenter har en trygg försörjning när arbetsmarknaden sviker. Säkerställ att doktorander som inte fullt kunnat genomföra sin utbildning får förlängda möjligheter till detta. Reformera resursfördelningssystemet så att fler bättre kan utbildas inom ramen för livslångt lärande. Och sluta utvisa de internationella studenter som inte får ett jobb direkt efter examen eller de som vill vara en del av svensk högre utbildning men inte kan på grund av skadlig byråkrati.
Det är bara ett axplock av frågor att jobba med för en stärkt kunskapsnation och en ökad framtidstro. Internationellt sett har den högre utbildningen i Sverige klarat sig väl vilket kommer vara till vår fördel när Corona sinar. Förutsatt att åtgärder fortsätter vidtas och att våra ledare påvisar ett aktivt och sunt ledarskap kommer vi ta oss igenom detta – tillsammans.