Det är bra att utbildningsminister Mats Persson tar upp problemet med ökad administration i högskolan, i en debattartikel i SvD. Men för att på riktigt komma åt problemet med detaljstyrning behöver vi också utforma utbildningens innehåll mer långsiktigt, skriver SFS ordförande Linn Svärd.
I förra veckan deltog SFS i Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) Högskolesymposium 2023: Akademisk frihet i ett skakat Europa. Akademisk frihet är det aktuella begreppet för att diskutera styrning och finansiering av den högre utbildningen. Den akademiska friheten är även föremål för diskussion på europeisk och global nivå. I detta har även jag själv bidragit till kunskap och underlag, bland annat genom European Student Unions enkätundersökning och rapport Survey on Academic Freedom, Institutional Autonomy and Academic Integrity from a Student Perspective.
Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, lanserade och presenterade i samband med symposiet en ny skrift med titeln Om akademisk frihet. I denna skrift redogörs för de olika delarna och dimensionerna av akademisk frihet. En vanligt förekommande fråga i diskussionerna är “akademisk frihet för vem?”, är det till exempel frihet för lärosätena, läraren eller studenten? Ahlbäck Öberg presenterar slutsatsen att:
”Det jag här har presenterat visar dessvärre att skyddet för den akademiska friheten i svensk lagstiftning inte är tillräckligt, och att detta förhållande har berett vägen för reformer som snarare undergräver än understödjer de statliga lärosätenas institutionella autonomi och lärarnas och forskarnas akademiska frihet.”
Mats Persson, liberal utbildningsminister, avslutade dagen och det är denna del som föranlett mig att skriva detta inlägg med reflektioner från denna dag och SFS arbete med bland annat akademisk frihet. Gemensamt med SULF och Sveriges universitet- och högskoleförbund (SUHF) arbetar SFS för att grundlagsskydda den akademiska friheten.
Statsrådet framhöll vikten av den akademiska friheten, av vikten att undervisande personal och forskare inom den högre utbildningen ägnade sig åt just det som de är utbildade att göra. Persson var tydlig med att byråkratiseringen och administrationen behövde minska. Några dagar senare publicerades Perssons förslag även i Svenska Dagbladet, titeln är talande: ”Så ska vi minska dokumentationssjukan” (Publicerad 2023-04-01). Jag delar Perssons kommentar om att administrationen har ökat men en får fråga sig vad det beror på och var och en av oss får möta vår egen blick i spegeln, inte minst har politiska beslut bidragit till att administrationen svällt.
I samma andetag som Persson framhåller vikten av akademisk frihet försvaras att examensordningen ska kvarstå som bilaga till högskoleförordningen. Detta efter kritik om att byråkratisering och administration ökat till följd av politisk klåfingrighet i bland annat utbildningens utformning. Det är förståeligt att politiken har intresse i den högre utbildningen med tanke på att det är stora medel som avsätts för det, men det rimmar inte väl med ideologin och jag hade förväntat mig mer frihetliga reformer.
Eftersom examensordningen regleras i en förordning innebär det att det är regeringen som ensam beslutar om ändringar eller tillägg, exempelvis nya examensmål. Det är problematiskt att examensmålen beslutas ensamt av regeringen eftersom examensordningen då blir ett sätt att genomföra politiska åtgärder. Snabba ändringar som görs med politisk motivering och detaljstyrning riskerar att slå fel och underminera utbildningskvaliteten. Examensordningen borde hållas stadig på lång sikt och inte förändras utifrån de politiska partiernas intressen.
En lösning är att istället lägga ansvaret för att besluta om examensordningen på en nationellt samordnande myndighet. Myndigheten bör ges i uppdrag att förankra examensmålen med både sektor och intressenter samt kontinuerligt revidera examensmålen. Möjligheten att överföra examensordningen från högskoleförordningen och regeringen till en myndighet bör därför utredas. Regeringen skulle på så vis fortfarande vara delaktig men en expertmyndighet skulle i dialog med lärosäten, studentkårer och övriga bidra till en harmoni mellan examensmål.
Fakta: Examensordningen regleras i högskolelagen och bestämmer vad som utgör en högskoleexamen
Examensordningen är bilaga 2 i högskoleförordningen (1993:100) och den bestämmer vad som utgör en högskoleexamen. I examensordningen anges vilka examina som får avläggas på grundnivå och avancerad nivå på samt forskarnivå. Den anger även vilka mål och krav som studenterna ska uppfylla för respektive examen, så kallad examensbeskrivning.
De krav och mål som anges i examensbeskrivningarna, samt de allmänna krav som finns i högskolelagen (1992:1434), är det som respektive lärosäte utformar sina utbildningar efter.
Det finns även en lokal examensordning vid varje lärosäte som anger vilka lokala regler som gäller för examen vid just det lärosätet.