Samhällets ekonomi diskuteras mer och mer. Det går nog inte en nyhetssändning på teve eller radio utan att det nämns. Frågan får SFS vice ordförande Jacob att reflektera om studentkårernas ekonomi som även är en av SFS prioriterade frågor under verksamhetsåret. Hur ser det ut och vad kan studentkårsföreträdare förvänta sig i framtiden?
För studentkårsrörelsen är året 2010 ett år som inte har glömts bort och det väcker starka känslor för oss engagerade även om vi inte var aktiva då. 2010 var året då kårobligatoriet togs bort. Kårobligatoriet var en förordning som krävde att alla studenter vid svenska lärosäten var tvungna att vara medlemmar i en studentkår och betala en årlig avgift till kårerna. Frågan om dess avskaffande hade varit aktuell flera gånger och turerna kring det har varit omfattande. När det avskaffades 2010 innebar det att det inte längre var obligatoriskt för studenter att vara medlemmar i en studentkår och betala avgiften. Beslutet svepte undan mattan för studentkårrörelsen. Trots det har studentkårerna fortsatt att existera och arbetar på med att representera studenterna på landets lärosäten. Något som är säkert är att avskaffandet av kårobligatoriet på ett extraordinärt sätt har påverkat kårernas ekonomiska resurser och möjligheter att driva verksamhet. Låt mig berätta varför.
Sex år efter att kårobligatoriet hade avskaffats gav regeringen Universitetskanslersämbetet (UKÄ) i uppdrag att följa upp förutsättningarna för studentinflytandet. I regeringsbeslutet angavs det att ”Frågor om kårernas jämlika villkor och deras förutsättningar att självständigt bedriva ett meningsfullt studentinflytande ska särskilt uppmärksammas.” och det resulterade i rapporten Studentinflytandet – Kartläggning och analys av studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande som publicerades 2017. Rapporten bjuder på intressant läsning och jag brukar alltid rekommendera den till studentkårskollegor.
Vad kom UKÄ:s rapport fram till? Till att börja med visade rapporten att majoriteten av studentkårerna får sina huvudsakliga intäkt genom lärosätet, inklusive det statsbidrag för studentinflytande som betalas ut till kårerna via lärosätet. Endast två studentkårer angav att medlemsavgifter var deras största intäkt. Detta visar vilken otrolig betydelse reformen 2010 hade för studentkårerna, som resulterade i att det totala medlemsantalet på landets studentkårer gick från totalt 330 000 till omkring 136 000. Det är svårt att föreställa sig omfattningen av det och de krav som måste ha ställts för de förtroendevalda studenterna på studentkårerna som hade till uppdrag att ställa om studentkårens ekonomi och antagligen även verksamheten.
Det statliga bidraget betalas ut till arbete med studentinflytande. Det går från statsbudgeten vidare till Kammarkollegiet som i sin tur för statsbidraget vidare till lärosätena. Lärosätena får senare avgöra om de önskar att komplettera statsbidraget till studentkårerna med egna medel. Enligt UKÄ:s rapport görs detta av nästan alla lärosäten. 97 procent av lärosätena ger ut allmänt finansieringsstöd till studentkårerna eller annat typ av stöd som exempelvis att tillhandahålla lokaler. I rapporten bad UKÄ studentkårerna svara på frågan om de ansåg att statsbidraget till stöd för studentinflytandet är rimligt till sin omfattning. Hela 76 procent av alla studentkårer svarade att de inte tyckte att det var rimligt till sin omfattning. UKÄ hade senare en följdfråga till studentkårerna som frågade hur stort statsbidraget skulle vara för att det ska vara på en rimlig nivå. Medianvärdet av svaren från studentkårerna på den frågan var 300 kronor per helårsstudent. När rapporten skrevs var ersättning per helårsstudent ungefär 110 kronor. Det innebär att studentkårerna efterfrågade en ökning på 173 procent.
Var det rimligt av studentkårerna att svara att önskad ersättning per helårsstudent skulle vara 300 kr per helårsstudent? Var det rimligt att begära 173 procent mer? Antagligen var det ett rimligt önskemål. I utredningen som förelåg avskaffandet av kårobligatoriet, Frihet för studenter (SOU 2008:11), angavs det att 310 kr per helårsstudent var en bra utgångspunkt för statsbidraget. Enligt utredningen skulle en sådan ekonomisk modell utifrån 2006 års studentantal kosta statsbudgeten 95 miljoner kronor och att det skulle bekostas genom att skära ner på 1100 utbildningsplatser. I regeringens proposition, Frihet och inflytande – kårobligatoriets avskaffande Proposition 2008/09:154, var förslaget däremot förkastat och det meddelades att endast 30 miljoner skulle läggas på statsbidraget för studentkårer, vilket är mindre än en tredjedel av utredningens förslag.
I ljuset av denna statistik är det imponerande att studentkårerna har kunnat fortsätta med sin verksamhet, men samtidigt sorgligt att systemet inte är dimensionerat efter behoven. När det kommer till att ställa om har studentkårerna antagligen överträffat sig själva men det kommer tyvärr med negativa konsekvenser. Det dyker kontinuerligt upp historier om studentkårsaktiva som bränner ut sig på grund av de krav som uppdraget ställer. En invändning till studentkårernas ekonomiska bekymmer skulle kunna vara att studentkårerna istället skulle behöva se över sin verksamhet och göra prioriteringar. Det har däremot redan skett en stor generell översyn i studentkårsrörelsen och deras företrädare tampades mycket med att hantera den dramatiska förändring som skedde 2010. När jag träffar studentkårsföreträdare så möter jag individer och organisationer som absolut försöker ha en ansvarsfull ekonomi. De bedriver en professionell verksamhet där medlemmarnas gemensamma medel förvaltas noga. De har rannsakat sin organisatoriska självbild, vänt på alla stenar och försökt hitta kreativa lösningar. Studentkårerna har redan utvärderat, ställt om och tagit sitt ansvar.
Vad har finansieringsmodellen fått för konsekvenser? En konsekvens har blivit att det begränsar studentkårernas förmåga att ha en organisation som kan bedriva studentinflytande, genomföra projekt och evenemang som gynnar studenterna. Detta kan innebära att studentkårerna inte kan erbjuda tillräckligt med stöd och resurser för studenterna eller att de inte kan driva studentpolitiska frågor på samma sätt som de skulle vilja. En annan konsekvens handlar om frågan om beroende.
Flera studentkårer har angett till SFS, men även i fritextsvaren i UKÄ:s rapport, att den låga nivån på statsbidraget gör att en stor del av studentkårernas tid och resurser ägnas åt att hitta andra intäktskällor. Det kan exempelvis vara omfattande sponsringskontrakt med företag och avtalsförhandling med lärosätena för att få mer resurser. En studentkår betonar i UKÄ:s rapport att deras verksamhet inte hade gått runt om det inte vore för intäkter från näringslivet. Det finns självfallet en plats för andra verksamheter än studentinflytande inom studentkårerna. Det är positivt och skapar stor nytta för studenterna, lärosätet och samhället. Frågan måste dock väckas – är det inte absurt att Sverige har ett system som betonar att studentkårerna ska fokusera på studentinflytande, men samtidigt kräver att fokus läggs på annat än studentinflytande för att få verksamheten att gå runt?
Utöver det skapar även systemet en beroendeställning till både externa parter men också lärosätena. Studentkårerna ska åtnjuta en autonomi för sin verksamhet och kunna bedriva ett självständigt studentinflytande. Det här kan dock vara utmanande när studentkåren är beroende av finansiering från lärosätet. Flera studentkårer uttrycker oro kring detta i UKÄ:s rapport och anser att de bidrag de nu får från lärosätena skapar en beroendeställning och att statsbidraget borde höjas i den grad som är tillräcklig för att undvika detta förhållande. I rapporten svarar nästan en fjärdedel av alla tillfrågade studentkårer att de anser att de ingångna avtalen eller överenskommelserna som finns med lärosätet kring finansiering påverkar kårens förmåga att självständigt bedriva studentinflytande.
Vad hände sen? Trots omfattande uppmaningar om att prioritera frågan nåddes studentkårsrörelsen inte av några större nyheter inom det här ämnet förrän 2020. I och med budgetpropositionen 2020 beslutade den dåvarande regeringen och samarbetspartierna att höja statsbidraget till studentkårerna med 65 procent, från 106 kronor till cirka 175 kronor per student. Regeringen meddelade då att ökningen endast var tillfällig och skulle utvärderas senare och att en bedömning om dess fortlevnad skulle göras efter det. Det här var ett otroligt välkomnat besked för SFS och alla studentkårer. Trots att det inte motsvarade den ökning som UKÄ och SFS tidigare hade föreslagit var det fortfarande en betydande förbättring och många studentkårsföreträdare landet runt gladdes av att få en tillfälligt förbättrad ekonomisk situation. Ännu större glädje kom i samband med budgetpropositionen 2023. Då aviserade regeringen att statsbidraget för studentinflytande skulle föreslås ligga kvar på oförändrad nivå för åren 2023-2025.
Det är fantastiskt att samhället prioriterar studentkårerna. Det föranleder ju självklart frågan om vad gör studentkårerna och vad har det för värde? Studentkårerna har en lång historia i Sverige och under åren har den verksamhet som studentkårerna bedriver varierat kraftigt. Idag är studentkårerna en viktig del av studentlivet i Sverige och i högskolesektorn. Enligt högskolelagen ska studentkårerna ha som huvudsakligt syfte att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan. Det är av stor vikt att studenterna har studentkårer där det kan ske en kollektiv ansats till att bidra till att utveckla utbildningen, föra fram studenternas perspektiv och diskutera studenternas prioriterade frågor.
I Sverige har lärosätena ett kollegialt levnadssätt där stark autonomi förespråkas. Det innebär även att alla aktörer inom lärosätet förväntas vara med och bidra till att verksamheten utvecklas. I en sådan miljö är det fördelaktigt och väsentligt att studenterna kan organisera sig på ett samlande sätt genom sin studentkår. Studentkårerna bedriver ofta ett avancerat utbildningspolitiskt arbete. De kan föra fram studenternas röster och krav, såsom bättre studieplatser, mer stöd och resurser för studenterna, utvecklad studenthälsa eller mer resurser för forskning och utbildning.
Studentkårerna spelar även en stor roll för studenternas välbefinnande och erfarenheter. Studentkårerna arbetar för att förbättra studenternas livskvalitet genom att erbjuda olika tjänster och evenemang. De kan till exempel erbjuda stöd och rådgivning för studenter, organisera festligheter och sociala evenemang, ge ut tidningar, eller erbjuda studiemiljöer såsom bibliotek och studierum.
Studentkårerna är ofta värdar och organisatörer för mottagning av nya studenter vilket jag tror är en ovärderlig verksamhet. Med mottagningarna får studenterna möjlighet att lära sig om hur det är att vara student, hitta gemenskaper och ta del av lärdomar från studenter som redan har pluggat en period. Jag är övertygad om att studentkårernas verksamhet är avgörande för framförallt studenterna, men även lärosätena och det resterande samhället.
Därför anser SFS att ett fungerande studentinflytande kräver demokratiskt styrda studentkårer som är organisatoriskt självständiga gentemot lärosäte, statsmakten och samhället i övrigt. Jag och SFS anser även att studentkårerna i största möjliga mån ska garanteras ekonomiskt oberoende. Eftersom ett välfungerande studentinflytande är en viktig angelägenhet för hela samhället som en medaktör inom akademin är det av särskild vikt att alla studentkårer ges möjlighet till kunskapsutveckling, oavsett de individuella förutsättningar varje enskild studentkår har. Detta bör ske på både lokal och nationell nivå. Allt det här förutsätter goda ekonomiska förutsättningar för studentkårerna.
Om vi blickar framåt finns det även nya utmaningar för studentkårerna på horisonten. Jag tänker på omställningsstudiestödet och vad det får för implikationer. Med omställningsstudiestödet kan högskolesektorn förvänta sig ett inflöde av studenter som är äldre än medelåldern, yrkesverksamma eller nyligen yrkesverksamma och som inte självfallet intresserar sig för studentkårernas studiesociala verksamhet på campus. Studentkårerna ska företräda alla studenter som de har blivit beviljade studentkårsstatus för oavsett omständigheter. Med en drastiskt förändrad studentpopulation kommer studentkårerna ännu en gång behöva ställa om för att möta nya utmaningar. Jag har stort förtroende för studentkårernas förmåga att göra det, men ser samtidigt att det kan bli tufft framförallt när det inte tillsätts några resurser från statsmakten.
Under verksamhetsåret 2022/23 har SFS arbetat med frågan om studentkårernas status och finansiering. Det har varit en av SFS prioriterade frågor efter beslut på SFS fullmäktigesammanträde 2022. Vi har presenterat problematiken i möten med beslutsfattare i politiken. Frågan har bland annat lyfts i samtal med utbildningsminister Anna Ekström (S) respektive Mats Persson (L) och andra företrädare från regeringskansliet. I framtiden hoppas jag att studentkårernas verksamhet och ekonomi prioriteras av regeringen och politiken. Statsbidraget på 55 miljoner miljoner kronor till studentkårerna utgör en förhållandevis liten del av den enorma statsbudgeten på omkring 1200 miljarder. Jag har sett vad studentkårernas verksamhet kan göra för studenterna, för högre utbildning och för samhället. Det är en otroligt kraftfull investering som ger mycket tillbaka. Min uppmaning till politiken är därför att tro på studentkårerna och en framtid med studentinflytande!