Högskolesektorn lever inte i ett vakuum. Flera andra sektorer tangerar vårt område och högskolan samarbetar med flera andra delar av samhället. Nyligen deltog SFS ordförande Jacob Färnert och läkarstudenten tillika SQC-ledamoten och studentrepresentanten Tilda Jalakas på Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens om vårdkompetens 2024 där högskolans roll i vårdfrågorna stod i fokus. Samtidigt släpper regeringens utredare nya förslag som påverkar studenterna, och läget i vården debatteras i söndags i Agenda på SVT. I det här blogginlägget reflekterar SFS:arna Jacob och Tilda om högskolans och studenternas roll i vårdfrågorna framöver.
Enligt svenska väljare är vården den enskilt viktigaste politiska frågan. I riksdagsvalet var det hela 54 procent av väljarna som satte frågan högst upp på sin agenda. I det senaste avsnittet av Agenda på SVT i söndags 11 februari var det hårt tonläge mellan den kristdemokratiska sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson och socialdemokraten Lena Hallengren med anledning av de nedskärningar som sker i vården runt om i landet. Men vilken roll har högskolan i det här? Svaret på det är såklart att den har en mycket stor roll.
Den samverkan som sker mellan högskolan och vården är avgörande för samhället och inkluderar både forskning och utbildning. Vi var många som såg det glassiga nobelfirandet i december. Vår tacksamhet till de forskare som vann nobelpriset i fysiologi eller medicin borde vara oändlig. Katalin Karikó och Drew Weissmans grundforskning som har pågått under flera årtionden möjliggjorde att vi snabbt kunde ta fram vaccin under coronapandemin, rädda liv och återgå till ett mer normalt samhällstillstånd. Det här borde få oss att tänka på hur vi skapar goda förutsättningar för forskning, akademisk frihet och vikten av grundforskning.
Men hur ser det ut med relationen mellan sjukvården och högre utbildning? Här har högskolan också en enorm arbetsuppgift. Till att börja med utbildas flertalet av vårdens professioner i högskolan. Det gäller bland annat sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter, biomedicinsk analytiker, barnmorskor och dietister. Spännande nog har flera vårdutbildningar inte alltid legat under högskolans tak. Huvudmannaskapet för vårdutbildningar låg tidigare på de dåvarande landstingen, men efter 1977 års högskolereform har vi rört oss mot att medicin- och vårdutbildning ligger under högskolans tak. 2002 tog staten över ansvaret för de medellånga vårdutbildningarna från landstingen. Idag finns det 25 lärosäten som tillhandahåller högskoleutbildning inom vård och sju lärosäten som tillhandahåller läkarutbildning, vilket är de större lärosätena som har anknytning till universitetssjukhus.
Det står klart att vården är under ansträngning. Socialstyrelsen varnar för stora utmaningar med kompetensförsörjning, resursbrist och svåra förändringar i demografin. I det här kommer lärosätena behöva ta ansvar. Passande nog är lärosätena redan med på bollen och det fick vi bland annat se under Sveriges universitets- och högskoleförbunds konferens om vårdkompetens 2024, som vi båda tacksamt hade förmånen att delta på.
Under konferensdagen fick vi lyssna på en rad framträdanden och diskussioner om högskolornas roll i vårdens kompetensförsörjning. Det hela inleddes med tal av Roger Klinth, rektor vid Marie Cederschiöld högskola tillika ordförande i SUHF:s expertgrupp för professionsutbildningar inom hälso- och sjukvården, som betonade lärosätenas ansvar för kompetensförsörjning i vården och vikten av samverkan mellan alla aktörer i högskole- och vårdsektorn. Presentationerna under dagen täckte ett brett spektrum av ämnen. Samarbeten mellan lärosäten, statistik om kompetensbristen inom vården, söktryck på vårdutbildningarna (som i vissa fall har gått ner kraftigt och på vissa program är det mindre än en sökande per plats) och stärkta karriärmöjligheter för att locka studenter till vårdyrken var några av de ämnen som belystes. Det blev även en spännande workshop, ledd av Anna-Karin Andershed, prorektor på Örebro universitet, om hur vi kan samarbeta mer. Vi fick även en lägesrapport från Nationella vårdkompetensrådets arbete med att ta fram en nationell plan för kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården.
En av höjdpunkterna under dagen var att få höra Hans Wiklund, universitetsdirektör på Umeå universitet men i det här sammanhanget också nationell samordnare och särskild utredare för fler platser för verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i sjuksköterskeutbildningen, presentera resultatet av sin utredning. Regeringen beslutade i juni 2022 att uppdra Hans Wiklund att i egenskap av nationell samordnare stödja universitet och högskolor, hälso- och sjukvårdsmän och vårdgivare i deras arbete att tillhandahålla ändamålsenliga lärandemiljöer av hög kvalitet i hälso- och sjukvården samt samordna arbetet i landet. Poängen med uppdraget var att öka tillgången till platser där studenter i sjuksköterskeutbildningen kan genomföra sin VFU så att fler utbildningsplatser kan erbjudas. SFS har haft god dialog med utredningen under dess gång och har även fått utse en studentrepresentant till utredningens referensgrupp.
Utredningens uppdrag var att öka tillgången till VFU-platser för sjuksköterskestudenter, vilket är kritiskt. Det finns ett stort behov av fler sjuksköterskor. Universitetskanslersämbetet bedömer att studentantalet behöver öka med 1 000 personer jämfört med dagens nivåer eller cirka 20 procent fram till år 2035 för att motsvara hälso- och sjukvårdens förväntade kompetensförsörjningsbehov. Genom omfattande dialog med en bred aktörsgrupp har utredningen lagt fram både kort- och långsiktiga förslag för att få till en ökning av VFU-platser. Bland de föreslagna åtgärderna finns bland annat utvecklingen av ett nationellt och regionalt avtalssystem för att stärka samverkan och kvaliteten på VFU, samt en satsning på IT-stöd och handledarutbildningar.
Från SFS studentperspektiv är flera av förslagen i utredningen välkomna. Studenterna har länge efterlyst förbättringar inom VFU, inte minst vad gäller kvaliteten på handledning och tillgången till platser som båda är avgörande för att utbildningen ska fungera. En starkare samverkan mellan lärosäten, hälso- och sjukvårdssektorn och staten kan ge studenterna en mer kvalitativ och relevant VFU, som i sin tur bättre förbereder dem för sitt framtida yrkesliv. Dessutom kan ett ökat fokus på handledarutbildning säkerställa att de yrkesverksamma som tar emot studenter har de verktyg och den kunskap som krävs för att ge en stödjande och lärorik tid och utbildning på VFU-platsen. Dessa åtgärder stämmer väl överens med SFS och studenternas visioner om att se en mer sammanhängande och kvalitativ högskoleutbildning.
Utredningen belyser en viktig fråga som rör merkostnader för studenter i samband med deras VFU, såsom kostnader för resor och boende. Dessa merkostnader kan utgöra ett betydande hinder för studenter, särskilt de som måste förlägga sin VFU på en annan ort än där de vanligtvis studerar eller bor. För att adressera denna problematik föreslår utredningen införandet av ett system för ersättning till studenter som drabbas av merkostnader under sin VFU. Detta förslag syftar till att minska den ekonomiska bördan för studenterna och därmed göra det möjligt för en bredare grupp att fullfölja sina praktikperioder utan att ekonomin utgör ett hinder. Frågan om ekonomisk ersättning för studenter som drabbas av merkostnader under sin VFU har varit en prioriterad fråga för SFS sedan fullmäktigebeslut 2022. Studentkårerna ser den här frågan som särskilt viktigt. SFS har därför arbetat för att uppmärksamma och adressera de ekonomiska utmaningar som kan uppstå under VFU för studenterna, med betoningen på att dessa merkostnader ofta utgör ett stort hinder för studenters möjlighet att delta i kvalitativa praktikplatser. Tilda har även skrivit på SFS blogg om det här ämnet tidigare. Utredningens förslag om ekonomisk ersättning för merkostnader under VFU är därför i linje med SFS mål för att förbättra villkoren för studenter på VFU och att högre utbildning ska vara kostnadsfri. Vi är mycket glada över att utredningen har belyst denna fråga!
Utöver utredningens förslag vill vi även passa på att uppmärksamma några andra frågor som inte får glömmas i debatten om vården och högskolans roll i den.
- Handledare. Hög utbildningskvalitet ska eftersträvas oavsett var studenter befinner sig. Handledarna på VFU-platserna har ett stort ansvar i att tillhandahålla en god utbildning och praktiksituation för studenten. Det gäller att både lärosäten och den vårdgivande huvudmannen har en plan för utbildning av handledare och hur det säkerställs att det finns tillräckligt med handledare för alla studenter.
- Urholkning. I Sveriges universitetslärare och forskares rapport Systemfel i kunskapsfabriken – om urholkning av ersättningsbeloppen till högre utbildning jämförs nuvarande kostnader och intäkter i löpande priser med startåret för det nuvarande resurstilldelningssystemet 1994/95. Resultaten visar att de flesta utbildningsområden skulle behöva per capita-höjningar på mellan 30 och 50 procent för att nå de nivåer som gällde på 1990-talet. I kronor är det nästan sju miljarder som saknas. För medicinutbildning överstiger kostnaderna intäkterna med 47 procent och för vårdutbildning är siffran på 32 procent. Urholkningen av högre utbildning är ett faktum, och att tro att vi kan tillgodose vårdens behov av excellent kompetens på dessa grunder är inget annat än orealistiskt.
- Blandade anslag. Utbildning i högskolan ska ske på vetenskaplig grund. SFS anser att staten bör öppna upp för att låta lärosätena omfördela medel från utbildning till forskning och vice versa i form av ett samlat anslag. Det finns utbildningstunga lärosäten med små forskningsresurser som skulle ha stor nytta av att använda delar av sparade utbildningsanslag för att stärka forskningen, något som på sikt kan vara helt nödvändigt för att bibehålla kvaliteten och främja forskningsanknytningen i utbildningarna. Detsamma gäller omvänt för lärosäten där det motsatta förhållandet gäller.
- Lärosätena kan också göra sitt för kvalitet. Länge har forskning och vetenskaplig skicklighet varit den viktigaste meriten för högskolelärare. Det är dags att utbildningen släpps in i samma salar. Vi har fortfarande delar av högskolan där det nedlåtande begreppet “undervisningsbördan” används frekvent. Högskolepedagogisk utveckling och kompetens måste stimuleras, respekteras och uppvärderas.
- Samarbete mellan lärosäten. I promemorian Fem utgångspunkter för ett nytt system för resurstilldelning till högskolan som SFS presenterade under våren 2023, föreslår vi att vi ska värna om ett effektivt resursutnyttjande genom att skapa incitament i resurstilldelningssystemet för att i högre grad gynna samnyttjande och samarbete mellan lärosäten. Detta borde självfallet gälla inom medicin- och vårdutbildningarna. Det kan till exempel handla om att uppdra lärosäten att samordna delar av vissa breda utbildningar. Lärosätena kan också göra det här självmant, men då gäller det att det inte fälls krokben på grund av administration eller liknande. Som studenter ser vi det som oerhört viktigt att vi får tillgång till en god utbildning och lärare med vetenskaplig kompetens.
Avslutningsvis så är det tydligt att högskolan och studenterna spelar en kritisk roll i att navigera igenom de utmaningar och möjligheter som svensk sjukvård står inför. Det engagemang och arbete som har visats hittills bådar gott för framtiden, och det är med optimism vi ser fram emot de positiva förändringar som dessa insatser kommer att föra med sig för både studenter och vården i stort. I sann kollegial anda vill vi dock avsluta med att betona det gemensamma ansvaret och att alla behöver göra sitt, såklart även vi studenter.
Det här inlägget är skrivet av Jacob Färnert, SFS ordförande, och läkarstudenten Tilda Jalakas, ledamot i SFS kvalitetskommitté samt SFS studentrepresentant i SUHF:s expertgrupp för professionsutbildningar inom hälso- och sjukvården.