(This blog post has also been published in English, here.)
Just nu känns det utomordentligt skönt att ta min doktorsexamen i Sverige. Vi väntar vårt första barn, och det enda jag inte behöver oroa mig för är hur det påverkar min forskarutbildning. I Sverige ges de flesta doktorander anställning genom sina lärosäten, och ett krav finns för antagning att hela 4-åriga studietiden finansieras. Dessutom finns det många rättigheter som stärker doktorandernas ställning: till exempel föräldraledighet, sjukskrivning, semester och levnadslön. Ur ett doktorands perspektiv kan den svenska modellen, som startades i 1998 års forskarutbildningsreform, vara en av de bästa modellerna för forskarutbildning i hela världen.
Doktorandutbildningssystemet är dock inte felfritt. Ett av mina favoritämnen att diskutera i det svenska högskolesystemet är att medan antalet och andelen svenska doktorander minskar, så lämnar ett stort antal utländska doktorander som disputerar i Sverige kort efter disputationen. Detta är rent ut sagt katastrofalt för Sveriges framtida konkurrenskraft.
Det finns inga bra data som indikerar varför svenska studenter inte vill påbörja en forskarutbildning. Min gissning är tvåfaldig: vägar från grund- och avancerad utbildning till forskarutbildning är inte tydliga för studenter som bara funderar över olika alternativ i sina karriärer. Dessutom, även om doktorsexamen ger en statistisk lönepremie, kan de flesta inte äta statistiska framtida lönepremier. Istället föredrar de mer stabila karriärmöjligheter, bättre arbetsvillkor och omedelbara löneökningar: jämfört med många jobb utanför akademin är det något som inte ens världens bästa forskarutbildningssystem kan tävla mot.
Den svenska regeringen har nyligen intresserat sig för dessa systemproblem. Utredningen om bättre migrationsrättigheter för forskare, som publicerades i december 2024 (som SFS kort diskuterade här) syftar till att åtgärda brister i utlänningslagens uppdatering 2021. Dessutom tycks regeringen i deras forskningsproposition, som också publicerades i december 2024 (och även diskuteras av SFS här), peka på att en starkare politisk styrning gör forskning effektivare och konkurrenskraft högre. Samtidigt som jag erkänner deras insatser för att förbättra Sveriges forskarutbildningssystem, är jag inte säker på om en stark politisk styrning uppnår de höga mål som sätts upp för svensk forskning.
På en mer lokal nivå kan andra typer av frågor uppstå. Många utländska doktorander möter hinder på grund av bristande kunskaper i det svenska språket, till exempel i undervisningsmöjligheter och deltagande i institutionsverksamhet. Enskilda doktorander, oavsett bakgrund, möter stora mängder stress och symtom på psykisk ohälsa. Dessa problem angrips av många lärosäten på olika sätt, och många enskilda fakulteter och institutioner har också olika synsätt när det gäller att hantera dessa frågor. I allmänhet är lärosätena i Sverige decentraliserade, och enskilda institutioner kan ha problem med att ta itu med doktoranders frågor: har de verktyg för att stimulera doktorander att lära sig svenska? Har de rätt verktyg för att lösa konflikter mellan en doktorand och dennes handledare? Får de tillräckligt med verktyg för att balansera mellan att rekrytera en doktorand och en postdoc, det vill säga att fatta ett välgrundat beslut mellan att använda medel till forskarutbildning i den tid då antalet och kvaliteten på publikationer är vad de mäts i? Även om svaren skiljer sig från fall till fall, diskuterade vi några av dessa ämnen i en nyligen genomförd Curie Talks-podcast.
Oavsett dessa brister kan jag ändå lugnt säga att den svenska modellen för forskarutbildning kan vara en av de bästa modellerna för forskarutbildning i hela världen. För att säkerställa att det förblir så önskar jag att staten Sverige kan ge sina lärosäten förtroende och att lärosätena kan ge sina fakulteter och institutioner rätt verktyg och incitament för att hjälpa dem att nå sina strategiska mål. För doktorander önskar jag tålamodet att fortsätta med sina svåra studier och forskning och komma ihåg hur generöst systemet de omfattas av verkligen är.
Topias Tolonen-Weckström,
ordförande, SFS doktorandkommitté, doktorand i matematik vid Uppsala universitet