Det började med att kårobligatoriet försvann och slutade med att högskolans styrning och resurser var på allas läppar. Ett decennium lider mot sitt slut. Innan det är dags att inleda det nya decenniet tyckervi att det är dags att summera 2010-talet. Mycket har hänt och det är såklart omöjligt att få med allt. Men vi har valt att utgå från några frågor som SFS jobbat mycket med under decenniet. En del har varit omvälvande, det mesta har skett gradvis.
Jämställdhet
Akademin präglas av ojämställdhet. I början av 10-talet var 60 procent av nybörjarstudenterna kvinnor. Ändå var kvinnorna i kraftig minoritet bland professorerna. Hela fyra av fem professorer var män. Vid varje steg i övergången från grundutbildning till forskarutbildning, vidare till juniora forskaranställningar och ända upp till professorsnivå, ökande andelen män. Kvinnorna tycktes ges sämre förutsättningar att meritera sig, eller så värderades deras arbete inte lika högt som männens. Hur som helst så sållades kvinnor bort.
När 10-talet inleddes fanns en delegation för jämställdhet i högskolan. Delegationen hade i uppdrag att stödja insatser och föreslå åtgärder som främjar jämställdhet i högskolan. De hade tillsatts 2009 och slutredovisade sitt arbete i januari 2011. Delegationen föreslog bland annat att högskolan skulle få i uppdrag att jämställdhetsintegrera verksamheten, samt att öka jämställdheten bland lärarna genom att varje lärosäte skulle ha ett mål för andelen kvinnor vid rekrytering av professorer.
I slutet av decenniet är andelen kvinnor fortfarande i majoritet bland nybörjarstudenterna och det syns inga tecken på förändring. Däremot så har andelen professorer som är kvinnor ökat, från 20 procent till 30 procent. Kanske beror det på rekryteringsmålen, kanske på en högre medvetenhet om hur kvinnor systematiskt missgynnas, bland annat vid fördelning av arbetsuppgifter och vid bedömning av meriter. Männen är fortfarande i stor majoritet bland professorer, men det går att se en positiv och pågående utveckling mot ökad jämställdhet.
Studiemedlet
För många är studiemedlet en nödvändighet för att över huvud taget kunna studera. Men även om det gör det möjligt att studera, så har många fortfarande problem att få studiemedlet att räcka till alla levnadskostnader.
Under 10-talet har studiemedlet ökat. I början av decenniet uppgick grundbidraget och lånet till totalt 8 958 kronor för fyra veckor. 2019 har den summan ökat till 10 676 kronor. Höjningen ha skett i tre steg: dels höjdes studielånet två gånger, 2011 och 2015, dels så höjdes studiebidraget 2018. Även om SFS ofta har varit kritiska till att bidragsdelen inte ökat i samma takt som lånedelen, så har många studenter fått det lättare ekonomiskt.
Det är dock viktigt att komma ihåg att många studenter har högre utgifter än genomsnittet. Särskild vad gäller boendekostnader kan det finnas väldigt stora variationer, där en del betalar två-tre tusen kronor i hyra medan andra betalar mer än halva studiemedlet i hyra. Att studiemedlet ökat betyder inte att alla studenter har fått en hållbar ekonomisksituation. Däremot tror vi att diskussionen under nästa decennium kan komma att handla mer om hur studiemedlet ska anpassas för en alltmer heterogen studentgrupp, där studenternas ålder, bostäder och livssituationer skiljer sig åt i allt större utsträckning.
Bostäder för studenter
Under 10-talet har bostadsbristen blivit ett återkommande samtalsämne. Den generation av unga som försökt ta sig ut på bostadsmarknaden under decenniet har ofta mött storasvårigheter. Kötiderna till studentbostäder och andra hyresrätter har blivit längre och längre. Samtidigt har priset på bostadsrätter skjutit i höjden. Att ta sig in på bostadsmarknaden har varit svårt, särskilt för studenter som ofta har knappa inkomster. Många studenter tvingas därför att bo inneboende eller flytta omkring på tillfälliga eller dyra andrahandskontrakt.
SFS har varje år kartlagt bostadssituationen i alla Sveriges högskolestäder i samband med terminsstarten. Situationen på varje ort har klassificerats på en tregradig skala:
-
Grön, innebär att alla nya studenter kan räkna med att få ett tryggt boende med en rimlig hyra inom en månad
-
Gul innebär att alla nya studenter kan räkna med att hitta en bostad inom ett halvår, men inte nödvändigtvis med en rimlig hyra
-
Röd innebär att en del nya studenter kommer behöva hålla till godo med tillfälliga och otrygga bostadslösningar i mer än ett halvår.
Efter att ha följt utvecklingen kan vi konstatera att vissa städer faktiskt har tagit bostadsbristen för studenter på allvar. De har arbetat för att det ska byggas fler bostäder, antingen studentbostäder eller vanliga hyresrätter som studenter har råd att bo i. Antalet städer där bostadsmarknaden för studenter faktiskt fungerar har ökat under 10-talet.
Tyvärr har det även skett en ökning av antalet städer där bostadsbristen för studenter är riktigt allvarlig. Det är ofta de större städerna som har störst problem med bostadsbrist, men även en del mindre orter är drabbade. Att bostadsbristen generellt tycks ha blivit svårare i de större studentstäderna innebär att antalet individuella studenter som möter en svår bostadssituation troligtvis också har ökat ännu mer i de städer som redan från början var rödmarkerade.
Resurser till utbildning och forskning
Högskolans finansiering blev en het fråga under decenniet. Redan 2007 lämnade Resursutredningen sitt slutbetänkande med förslag om en ny finansieringsmodell för högskolan. Regeringen gick dock inte vidare med förslagen, utan det resurstilldelningssystem som införts tjugo år tidigare fick vara kvar hela 10-talet.
2017 kom direktiv till en ny utredning, och i början av 2019 lämnade Styr- och resursutredningen sitt slutbetänkande. Utredningen blev mycket uppmärksammad, inte minst för att den föreslog att ersätta dagens uppdelning mellan resurser för forskning och resurser för utbildning med ett samlat anslag. Ett samlat anslag skulle innebära att lärosätena fick omfördela resurser mellan de två verksamhetsgrenarna. Regeringen har ännu inte gått vidare med det förslaget.
När vi sammanfattar decenniet är uppdelningen mellan forsknings- och utbildningsfinansiering en av de mest intressanta aspekter att följa. Om man inte tar hänsyn till pris- och kostnadsutvecklingen så kan man konstatera att båda anslagen ökar. Lärosätenas intäkter för utbildning har ökat från drygt 25 miljarder 2010, till drygt 30 miljarder i slutet av decenniet. Det är en ökning med 18 procent. Under samma period ökade forskningsmedlen från knappt 32 miljarder till 43 miljarder, alltså en ökning med 36 procent. Forskningen var alltså den största verksamhetsgrenen redan i början av decenniet, och snart tio år senare är det tydligt att det är forskningen som har prioriterats och byggts ut.
Men att tala om lärosätenas resurser låter sig inte göras utan att samtidigt nämna urholkningen. I början av decenniet publicerade Sveriges universitetslärare- och forskare (SULF) en rapport med beräkningar som visar att högskolornas kostnader ökat i snabbare takt än anslagen. Även om det inte sker direkta anslagssänkningar, räcker anslagen varje år till lite mindre verksamhet. Detta fenomen benämns ofta urholkning. En uppföljning kom 2018, där SULF kunde konstatera att urholkningen fortfarande pågick. Under 2019 började fler haka på urholkningsdebatten och belysa problemet att lärare tvingas öka tempot mer och mer. Vad vi kan se är att även om lärosätenas anslag ökar räknat i kronor och ören, så handlar det inte om någon egentlig expansion. Grafen visar alltså bara skillnaden mellan hur mycket pengar som läggs på forskning respektive utbildning, att forskningen har dragit ifrån.
Studentkårerna!
En återblick över 10-talet blir knappast komplett utan att säga någonting om autonomireformen, som trädde i kraft 2011. Den hade stor inverkan på lärosätenas interna organisation, där lärosätena kunde besluta mer själva. Bland annat påverkade den studenternas möjligheter att vara representerade och delaktiga i beslut som har betydelse för utbildningen eller studenternas situation. Vissa var oroliga för att studentinflytandet inte skulle fungera som tidigare.
Det var inte konstigt att många var oroliga att autonomireformen skulle påverka studentinflytandet negativt. Autonomireformen kom nämligen hack i häl på en annan reform: avskaffandet av kårobligatoriet. Autonomireformen trädde i kraft bara ett halvår efter att kårobligatoriet avskaffats.
Under flera hundra år hade studenter varit tvungna att ingå medlemskap i en studerandesammanslutning för att ha rätt att bedriva studier och bli examinerade. Flera gånger hade det utretts ifall det var en önskvärd ordning. Det fanns inte minst en kritik mot att ett obligatoriskt medlemskap inskränkte på den fria föreningsrätten.
Den 1 juli 2010 upphörde kravet om obligatoriskt medlemskap i en studentkår för alla studenter. Studenterna fick istället möjlighet att själva välja om de ville organisera sig i studentsammanslutningar och i så fall i vilka. Olika sammanslutningar kunde nu samexistera och konkurrera om ställning som studentkår.
Universitetskanslersämbetet fick i uppdrag 2016 att följa upp reformen. I rapporten Studentinflytandet – Kartläggning och analys av studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande konstaterade UKÄ att många kårer hade problem med sviktande anslutningsgrad och svårigheter att rekrytera studentrepresentanter för att bedriva ett önskvärt inflytande. Studentkårernas intäkter var dessutom avsevärt lägre än tidigare. Det berodde delvis på bortfallet av medlemsintäkter. Men en orsak var också att det statsbidrag som infördes för att finansiera studentinflytandet var mycket lägre än vad som tidigare hade rekommenderats.
Utredningen Frihet för studenter – om hur kår och nationsobligatoriet kan avskaffas (SOU 2008:11) föreslog att bidraget skulle utbetalas med 310 kronor per student. I själva verket blev det inte mycket mer än en tredjedel. Nu 2019, alltså tio år senare, uppgår statsbidraget till ca 120 kronor per helårsstudent.
Ni blickar vi framåt
Det finns en möjlighet att 2020 kommer bli ett år som sätter en positiv prägel på det nästkommande decenniet. I höst kommer regeringens forskningsproposition, som kommer presentera inriktningen för en stor del av forskningspolitiken de kommande åren. Vi ser också fram emot att se vad som händer med Styr- och resursutredningen.
Självklart hoppas vi på en utveckling mot bättre utbildningar som så många som möjligt kan ta del av. Det förutsätter kvalitetssatsningar på den högre utbildningen, i kombination med att eliminera onödiga hinder. Bostadsbristen för studenter behöver försvinna. Vi hoppas på utveckling av studiestödssystemet för att alla ha råd att fokusera helhjärtat på studierna.
En viktig fråga som fått alltmer uppmärksamhet gäller studenters psykiska ohälsa. Studenter är överrepresenterade inom psykisk ohälsa jämfört med andra grupper. En del har hänt, men fortfarande återstår mycket att göra för att vända utvecklingen.
Men framtiden bjuder på ovisshet. Det är fortfarande svårt att förutse hur det alltmer polariserade politiska landskapet kommer att påverka högre utbildning. Den ökade automatiseringen väcker nya frågor kring kompetensförsörjning, vad vi egentligen utbildar oss för och vad som är en relevant utbildning. Vi ser också att frågor om klimat- och hållbarhet blivit alltmer aktuella även inom studentrörelsen och debatten om högskolan. Vår ambition är att SFS ska fortsätta jobba utifrån de snabbt skiftande förutsättningarna i samhället och får fram viktiga förändringar för studenter och samhället i stort.
Vi ses 2020.