I december presenterade regeringen forskningspropositionen som stakar ut vägen för högskolepolitiken åren 2021-2024. Som SFS skrivit om i ett tidigare blogginlägg saknade vi satsningar som tar ett samlat grepp om utbildning och forskning. Trots att det har funnits förhoppningar om reformer även inom utbildningen, inte minst utbildningens resurstilldelning, hade forskningspropositionen ett ensidigt fokus på forskningen.
Vi kommer i några blogginlägg att reflektera kring ytterligare några frågor som har präglat högskoledebatten de senaste åren: Dimensionering av forskarutbildning; systemet med prislappar för utbildning; samt jämställdhet och sexuella trakasserier. Dels vill vi belysa dem utifrån forskningspropositionen, dels säga något om vad mer som behöver ske inom dessa områden fram till nästa riksdagsval hösten 2022. I det här inlägget börjar vi med dimensionering av forskarutbildningen.
Den långsiktiga trenden har generellt varit att antalet doktorander minskar, trots att resten av högskolan växer. En bidragande orsak är att doktorandplatser finansieras genom samma anslag som övrig forskning och att lärosätena inte har tagit ansvar över hur pengarna fördelas. En annan orsak är doktorandernas villkor har blivit bättre vilket innebär högre kostnader för varje doktorand.
Figur: Påbörjad utbildning på forskarnivå senast vid 30 års ålder för årskullar födda 1956–1987, andel av befolkningen totalt och uppdelat på kvinnor och män. Källa: UKÄ statistisk analys ”Halverad andel av befolkningen påbörjar en forskarutbildning” 2019.
Det här är en oroande utveckling inte minst eftersom högskolorna själva är beroende av att det utbildas forskarstuderande för att säkra sin egen kompetensförsörjning. Här kan vi redan se problem inom vissa ämnen. När UKÄ under 2018–2020 har kvalitetsgranskat lärarutbildningarna så är ett återkommande inslag att det finns brist på disputerade lärare. Det försvagar utbildningens vetenskapliga grund. En följd blir också att de befintliga lärarna får en hög arbetsbörda inom utbildningsuppdraget och därmed inte får tillräckligt med tid över för forskning. På så sätt påverkar det både forskning och utbildning negativt. Sammanlagt motsvarar dessa ökningar drygt 130 doktorandplatser.
Inom lärar- och förskollärarutbildningarna samt inom vårdutbildningar finns det forskarskolor för att utbilda fler forskarstuderande. I forskningspropositionen meddelas att de befintliga forskarskolorna ska stärkas. Fullt utbyggda kommer detta medföra ytterligare 50 miljoner kronor till forskarskolorna till lärarutbildningarna och 65 miljoner inom vårdutbildningarna. Det finns även en mindre på 2 miljoner kronor till en forskarskola för folkhögskollärare.
De övriga områdena med minst andel doktorander i relation till antalet studenter på grundnivå är humaniora och samhällsvetenskap. I forskningspropositionen meddelar regeringen att Vetenskapsrådet ska få i uppdrag att utlysa medel till nationella forskarskolor och på så sätt trygga och stärka kompetensförsörjningen av lärare. Det rör sig om 30 miljoner kronor per år, vilket motsvarar ungefär 60 doktorandplatser.
För att sätta satsningarna på forskarskolorna i perspektiv så motsvarar de uppskattningsvis 170 doktorandplatser allt som allt. Anslagen till forskningsskolor kan dock användas på andra sätt, exempelvis för att öka genomströmningen för doktoranderna, vilket gör att det inte är säkert att det leder till en fullt så stor ökning av antalet platser. Oavsett vad bidrar resurserna till att stärka forskarutbildningarna, vilket är välkommet.
Ytterligare en åtgärd som tas upp i forskningspropositionen för att öka tillgången till disputerade lärare är att göra det lättare för utländska doktorander att stanna kvar i Sverige efter examen. Det gjordes för lite över ett år sedan genom att ändra reglerna för uppehållstillstånd. Dessa förändringar är positiva.
Samtidigt finns det ett systemfel som regeringen inte verkar våga beröra i propositionen. Lärosätena har svårt att ta ansvar för forskarutbildningarna på egen hand. Det handlar både om resurser och prioriteringar. Kanske handlar det om att lärosätena känner sig tvungna att lägga sina basanslag på mer erfarna forskare för att öka chanserna att attrahera externa projektmedel. Men ett sådant problem behöver lösas genom att stärka andelen basanslag i relation till externa forskningsmedel. Ytterligare en åtgärd kan vara att ange mer övergripande mål för hur många doktorander lärosätena behöver examinera. Däremot stannar det vid punktinsatser.
Punktinsatser avhjälper visserligen problemet på kort sikt, men samtidigt ger det inte lärosätena rätt förutsättningar att ta eget ansvar för situationen. Antalet doktorandplatser behöver utvecklas mer proportionerligt i takt med övrig forskning och utbyggnaden av grundutbildning. Vägen framåt kanske behöver bli att utreda hur dimensioneringen av forskningsutbildningar ska styras på längre sikt.
I nästa inlägg kommer vi att kommentera hur arbetet för en ökad jämställdhet och det förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier kan komma att utvecklas de kommande åren.
Simon Edström, Ordförande SFS
Pil Saugmann, Ordförande SFS-DK