I tidigare blogginlägg har vi kommenterat hur regeringens forskningsproposition 2020 påverkar balansen mellan utbildning och forskning samt dimensionering av forskarutbildning. I det här inlägget fortsätter vi att resonera kring forskningspropositionen, men nu kring ett ämne som varit oväntat frånvarande, nämligen jämställdhet och sexuella trakasserier.
Högskolesektorn har länge haft jämställdhetsproblem. Trots att 60 % av studenterna på grundnivå är kvinnor, är det något färre kvinnor än män som påbörjar forskarutbildning. 80 % av professorerna är män. Det är tydligt att något gör att kvinnor inte stannar i akademin. Jämfört med övriga Europa är jämställdheten inom den svenska högskolan medelmåttig (se figur).
Figur: Andelen (procent) kvinnor bland den forskande och undervisande personalen samt bland professorer i ett antal utvalda länder år 2016. (Från UKÄ årsrapport 2020. Ursprunglig källa ETER.)
För att komma till rätta med detta har högskolorna under en längre tid haft rekryteringsmål för att andelen professorer ska bli jämnare fördelad mellan kvinnor och män. Högskolorna har också haft ett uppdrag om jämställdhetsintegrering, som handlar om att de ska analysera och genomföra verksamheten med hänsyn till hur de påverkar jämställdheten. Det finns mycket kvar att göra. Målet måste vara att jämställdhetsarbetet vid svenska lärosäten ska ligga i täten i Europa.
Regeringen gick redan i höstas ut med att både rekryteringsmålen och jämställdhetsintegrering ska finnas kvar. Det är visserligen bra men med tanke på de senaste årens diskussioner hade många förväntat sig en ambitionshöjning.
En viktig del av jämställdhetsarbetet handlar om att aktivt förebygga sexuella trakasserier. Sexuella trakasserier fick stor uppmärksamhet i och med metoo-hösten 2017. Inom högskolan mobiliserades det genom akademiuppropet. Det ledde till att Universitet- och högskolerådet fick i uppdrag att kartlägga lärosätenas förebyggande arbete mot sexuella trakasserier i akademin vilket presenterades i en rapport. Även Vetenskapsrådet tog fram en internationell forskningssammanställning om sexuella trakasserier, som går att läsa här. Det har bidragit till bilden att den akademiska kulturen präglas av normer och praktiker som drabbar kvinnor och gynnar män.
Risken att utsättas för sexuella trakasserier är särskilt stor bland de som befinner sig i en beroendeställning, exempelvis i relationen mellan studenter och handledare, eller nydisputerade forskare inom en forskargrupp. Doktorander lyfts fram som särskilt utsatta.
Det är konstigt att forskningspropositionen inte visar några ambitioner på det här området. Regeringen gör visserligen en satsning på ett forskningsprogram mot brottslighet, där sexuella trakasserier ingår. På lång sikt är det viktigt, men det kommer dröja innan ny den nya forskningen får genomslag i lärosätenas förebyggande arbete. De kommande åren får inte arbetet mot sexuella trakasserier stanna av eller återgå till samma brister som före 2017.
Regeringen kan fortfarande höja förväntningarna på lärosätena. Den kan ge lärosätena i uppdrag att det förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier ska prioriteras. Det finns även flera myndigheter som skulle kunna ge stöd och bidra till utvecklingen.
Linn Svärd, Vice ordförande SFS