Kan doktoranden må bra? Så stod det på inbjudan jag fick. Frågan var både rolig och tankeväckande. I detta fall var även frågan rubriken på en temadag jag var inbjuden att delta i.
Temadagen samlade bland annat studierektorer, handledarkollegium och representanter från doktorandkåren. Idag skulle de diskutera kvalitet i forskarutbildningen och tankarna var både många och inte alltid likriktade bland deltagarna. Jag tog sats och presenterade hur just SFS-DK ser på saken.
Att forskarutbildningen väcker både känslor och frågor bland de som arbetar med kvalitet i och för forskarutbildning är kanske inte så konstigt, än mindre bland dem som genomför den. Det är den högsta av utbildningsformer lärosätena tillhandahåller. Här utbildas morgondagens forskare samt akademiker och spetskompetensen i det svenska samhället förs fram. Forskarutbildningen är även en tid då doktoranden får ägna upp till fem år åt sitt specialintresse, det är en fantastisk möjlighet till personlig utveckling och ökad tro på den egna förmågan.
Men det är även en tid kantad av oro och stress vilket gör, den kanske initialt underfundiga och lite basala frågan, såväl viktig som relevant.
Så sent som i våras släpptes rapporten ”Hur mår doktoranden” i ett samarbete mellan SFS och Fackförbundet ST. I rapporten framgår att det under en längre tid har kommit signaler om att doktorandens arbetsmiljö är både pressad och ohållbar. Många doktorander uppges uppleva hälsofarliga nivåer av oro och stress. Bilden av en välmående framtida akademiker bleknar. Varför är det så?
I Sverige finns 17 000 doktorander (17 371 för att vara exakt). En femtedel av Sveriges doktorander uppgav att de ett par dagar i veckan hade svårigheter att sova på grund av jobbet; en fjärdedel måste arbeta övertid flera dagar i veckan; och en femtedel upplever att de inte har möjlighet att ta semester. För mig är detta en dyster baksida av svensk forskarutbildning. Detta är bara några av de exempel som omnämns i rapporten ”Hur mår doktoranden”.
Varför doktorandens arbetsmiljö är viktig är för att forskarutbildningen spelar en central roll i vårt gemensamma samhällsliv. Genom forskning produceras ny kunskap och idéer som många gånger sprids långt utanför den akademiska världen.
En viktig del av forskarutbildningen är just bidragandet till vårt gemensamma samhälle. I akademin initieras och förs också en viktig del av det offentliga samtalet. Jag vill hävda att utan forskarutbildning stannar en del av det samtalet. För utan en forskarutbildning saknar vi också en framtida akademi. Det är såklart så att hela den svenska akademin inte stannar upp, avtar, eller till och med försvinner för att de svenska doktoranderna inte har en trygg och fungerande arbetsmiljö.
Attraktiviteten med svensk forskarutbildning å andra sidan, och på lång sikt, kvaliteten i bidraget till det offentliga samtalet riskerar att vackla. Vill vi forma framtidens akademi och sätta frön för en bättre, kanske rent av hållbar, akademisk kultur börjar det i forskarutbildningen.
Så en mer relevant fråga att formulera tordes vara: Om forskarutbildningen formar akademien, hur formar vi då en hållbar forskarutbildning?
En socialt hållbar forskarutbildning innebär att lärosätet verkar för att doktoranden kan utbilda sig, verka och bidra i det akademiska rummet utan orättfärdiga påfrestningar och hinder. En socialt hållbar forskarutbildning handlar både om situationen idag och om de processer, strukturer, och ramar som formar de sociala villkoren för framtida forskarstuderande.
Att vara doktorand är att genomgå en utbildning och ibland även att fostras in i akademin. På frågan, är det möjligt att må bra som doktorand så är ett mer nyanserat svar – än ett skrik rakt ut – ibland svårt att ge. Det till trots så tror jag att en hållbar forskarutbildning med välmående doktorander tar sin början när vi tillsammans bestämmer oss för att skapa en hållbar akademi.