Det talade ordet gäller.
Vänner. För ett år sedan stod jag i Eskilstuna och invigningstalade vid SFSFUM 2013. Jag avslutade med att påminna om att det då var precis 500 dagar kvar till valet. Jag talade om att vår valrörelse därmed redan hade börjat och om utmaningen vi hade framför oss i att se till att landets studenter är segrare när rösterna räknats oavsett vilka som vinner regeringsmakten. Idag är det 128 dagar kvar till valet i september och bara 16 dagar kvar till det viktiga EP-valet. Vår uppgift är fortsatt densamma, och handlar om att outtröttligt verka för att sätta frågor om högre utbildning och inte bara skolfrågor högt på den politiska agendan.
Vi vet att vi är en kraft att räkna med. Anders Borg och Moderaterna har redan gjort misstaget att underskatta följderna av att reta upp studentrörelsen i allmänhet och under ett valår i synnerhet. Att det befängda förslaget om att sänka studiebidraget drogs tillbaka och att den ökade skuldbördan minskades ner något, var en stor seger. Men vi ska inte bara få makthavarna att ångra sig när de föreslår dålig politik. Vi måste få dem att forma bra politik för akademin och samhället från första början och vara en proaktiv kraft i samhällsutvecklingen. Kvar har vi nu två stora segrar kvar att vinna. Dels är det att tillse en reform av det värdelösa sjukförsäkringssystem som stänger ute kroniskt sjuka från högre utbildning och gör oss studenter sjukare än vi är eller behöver vara.
Därtill är det att få till en framtidskommission för akademin som garanterar en bred politisk enighet om våra lärosätens roll i samhället och ser över deras förutsättningar att bedriva högre utbildning, forskning och samverkan. En kommission bestående av alla riksdagspartier, forskare och naturligtvis oss av studenter. Det mina vänner är och måste vara våra två viktigaste mål just nu. Det ska alla partier veta att Sveriges studenter kräver när de sätter sig ner och inleder regeringsförhandlingarna efter valet.
Vi ska alla vara medvetna om den stora styrkan i att vara Sveriges förenade studentkårer. Att vi är en politisk gräsrotsorganisation som sträcker sig från det minsta lärosätet till internationell politisk nivå och att vi är just studenter. Och SFS är en politisk organisation före något annat, precis som och för att förbundet utgörs av 52 politiska organisationer – ni, medlemmarna. Jag vet att några ägnar sig åt en diskussion kring huruvida studentkårer borde vara så kallat opolitiska eller inte. Men det som utgör studentkårens särart i jämförelse med andra studentorganisationer är att kärverksamheten är politiskt arbete, om än på lokal och lärosätesintern nivå. Och hur ni sedan väljer att organisera er – i partier, sektioner eller helt personliga mandat – det måste ni avgöra. Men bedriv er politiska gärning med stolthet. Förringa den inte och stanna aldrig upp i att kräva den förändring ni vet är nödvändig.
SFS snart 100-åriga historia och flitiga kamp för våra frågor har också berett oss möjligheten till en stark och central roll i den politiska debatten. Ett arv som förpliktigar och som det är viktigt att vi förvaltar väl. Vi är och ska vara en av de starkaste rösterna på högskolepolitikens område. Som nationell studentröst är det vi och ingen annan som har det främsta tolkningsföreträdet för studentintresset. Men vi är vår uppgift skyldig att ständigt söka samarbeten och göra gemensam sak tillsammans med de som delar våra ställningstaganden. I strävan att nå våra mål är varje delseger viktig. Allianser och lyhördhet äventyrar inte vårt oberoende, det är en förutsättning för framgång.
När jag nu och för sista gången får välkomna er och inviga årets fullmäktige vill jag dock förmedla ett delvis nytt budskap. En ödmjuk uppmaning, ett oreserverat krav och en desperat vädjan samtidigt. Ett budskap om en av våra allra största utmaningar. En uppgift om något vi ärligt talat är för dåliga på och som vi har gemensamt med alla andra politiska aktörer, med civilsamhället, med företag och med institutioner. Vår ställning och vårt anspråk förpliktigar nämligen inte bara gentemot de studenter vi företräder – utan gentemot samhället i stort – det samhälle vi är en del av – som den politiska kraft vi är och ska vara.
Vi måste våga vara mer än rent utbildningspolitiska och vi måste se och förhålla oss till vår samtid och det samhälle vi verkar i. I det avseendet har vi en viktig läxa att göra. Jämte klimat och miljö är idag fascismen återigen det största hotet för oss alla.
I över hälften av Europas nationella parlament sitter idag högerextrema partier – fascister och nynazister. Senast det var så var på 1930-talet. I över 30 Svenska kommuner ställer Svenskarnas parti – renodlade nynazister – upp i höstens val. Det är en nynazistisk organiseringsgrad som inte förekommit i Sverige sedan andra världskriget. Låt det sjunka in.
Fascismens allt starkare fotfäste och legitimitet är inte längre en överhängande risk, det är en faktisk utveckling och ett hot mot oss alla. Det är heller inte en utveckling vi passivt kan vänta på ska vända. Vi måste vara en orubblig del av motståndet. Det är inte heller en kamp vi kan lämna till de etablerade partierna, enskilda intresseorganisationer, media och Facebook-initiativ. Vi kan inte och får inte tänka att det inte är vår sak. Det är en kamp vi ursinnigt måste föra.
En gång var studentrörelsen en nationell, internationell och global freds- och rättighetsrörelse. Vi har en enorm utmaning i att återupprätta en modern version av den rörelsen. För fascismens framsteg är ett omedelbart och helt avgörande hot för upprättandet av det Kunskapssamhälle vår vision fastslår att vi vill upprätta.
Och vårt ansvar här är lika mycket ett medborgerligt som ett rent akademiskt.
För några veckor sedan fattades ett otydligt beslut som kommunicerades dåligt på ett av våra större universitet. Innebörden var att alla partier – alla – var välkomna att kampanja på campus. Mediabilden som uppstod var dock att Svenskarnas parti välkomnas som vilket parti som helst. Men Svenskarnas parti är inte vilket parti som helst. Den debatt som följde skrämde mig djupt – på riktigt. En rädsla ni alla borde dela. Frågan gjordes svår och känslig. Frågan gjordes till vad en myndighet får eller inte får göra. Frågan måste vara solklar och tveklös. Frågan måste vara vad en myndighet – vad akademin – precis som partier, intresseorganisationer och medborgare – borde – göra. Frågan måste handla om att studenter och personal borde ha en självklar rätt att kunna gå till sin arbetsplats och studieplats utan att behöva känna sig otrygga och kränkta. Frågan måste framförallt handla om att om att nazister överhuvudtaget inte har på ett lärosäte att göra. Och att om det inte är okontroversiellt att dra en gräns vid nynazister på ett campus så kommer den där beryktade gränsen aldrig att dras innan det sedan länge är för sent.
Även den svenska studentrörelsen har lik i garderoben. Fascismen har grott även i våra led och vi får aldrig tillåta att händelser som Bollhusmötet och det som utspelade sig i Uppsala och Lund under 30 och 40-talet inträffar igen. Bär det med er när vi nu i helgen diskuterar det Kunskapssamhälle vi vill se och bär det med er varje dag efter att vi skilts åt på söndag. Akademisk verksamhet är motsatsen till främlingsfientlighet och intolerans. Den förutsätter nyfikenhet och öppensinnighet. Vi måste ta ton mina vänner och vi måste göra det ordentligt. I ord och i handling måste vi visa att Sveriges förenade studentkårer aldrig någonsin tolererar att fascister står oemotsagda eller utnyttjar vårt demokratiska Kunskapssamhälle för att störta det.