Dimensionering eller “dimensionering av högre utbildning” är ett politikområde som handlar om vilken omfattning (antalet studieplatser) och vilket utbud (vilka utbildningar) den högre utbildningen ska ha. Det handlar också om hur och av vem utbildningens omfattning och utbud bestäms.
Högskolorna styr till stor del själva över sitt utbildningsutbud med vissa undantag. Det finns dock en förväntan om att utbildningsutbudet vid universitet och högskolor ska svara mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov enligt högskolelagen.
SFS anser att studenternas efterfrågan bör vara den viktigaste faktorn som påverkar utbudet av utbildningar. Det finns inget värde i att skapa utbildningar som studenter inte vill läsa.
2015 publicerades utredningen Högre utbildning under tjugo år (SOU 2015:70) som belyser hur väl högskolans utbildningsutbud svarar mot behoven. Utredningen kom fram till att studenternas efterfrågan i mångt och mycket hänger ihop med vilka behov som kommer att finnas på framtidens arbetsmarknad. Det innebär att samhällets behov av kompetensförsörjning ofta löser sig, så länge högskolorna anpassar sitt kursutbud utifrån studenternas efterfrågan.
Inom utbildningar som leder till vissa bristyrken, som lärare och en del yrken inom vården, är det dock svårt att rekrytera tillräckligt många studenter för att motsvara rekryteringsbehovet. SFS anser dock inte att det är meningsfullt att öka antalet utbildningsplatser om man inte samtidigt gör det mer attraktivt att söka sig till de yrkena genom tillhörande utbildningar. Det handlar alltså om att öka efterfrågan genom yrkets eller utbildningens kvalitet. Därefter kommer högskolorna kunna ta ansvar för att utbilda fler. Mer om detta i SFS ställningstagande om Högskolans omfattning, utbud, finansiering och antagning.