Universitet och högskolor har stor frihet att utforma sin interna organisation på det sätt som bäst passar varje lärosätes förutsättningar och behov. De har även ansvar för anställningar. Lärosätena är även till stor del själva ansvariga för vilket utbildningsutbud de erbjuder.
Den nuvarande ordningen härstammar till stor del från den så kallade “autonomireformen” som genomfördes 2010. Enligt den dåvarande regeringen innebar reformen “långtgående avregleringar när det gäller organisation, läraranställningar och utbildning. Utöver det som gäller för styrelse och rektor föreslås att ett lärosäte själv ska få bestämma sin interna organisation.” Tanken var att komma ifrån ett alltför starkt detaljstyre.
Förutom den organisatoriska friheten har även de enskilda forskarna friheter. Forskningens frihet är skyddad genom Sveriges grundlag, och ytterligare bestämmelser finns i högskolelagen.
För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras
Den högre utbildningen har inte samma skydd, men under våren skickade regeringen ut ett förslag på en lagändring som skulle stärka även utbildningens frihet i lag om den genomfördes.
Akademins roll i samhället medför ett stort samhällsansvar och det finns stora förväntningar på vad universitet och högskolor ska bidra med till samhället. Samtidigt är akademin en viktig kraft för kunskapsutveckling och demokrati, någon som missgynnas av ett altlför starkt politiskt inflytande.
För att akademin ska kunna ta sitt ansvar anser SFS att akademins frihet är en grundläggande förutsättning. Således är det viktigt utifrån ett långsiktigt perspektiv att vare sig politiken eller marknaden inkräktar på den akademiska friheten.