Nu ska socionomutbildningen utredas för att bättre förbereda studenterna för brottsförebyggande arbete. SFS ordförande Jacob Färnert reflekterar om baksidorna med att politiken detaljstyr högre utbildning och risken med att kringgå den vetenskapliga praktiken.
I torsdags meddelade regeringen på en presskonferens om tillsättningen av en statlig offentlig utredning om omstrukturering av socionomutbildningen. Utredningen har redan aviserats i Tidöavtalet och motiveras av att rusta framtidens socialarbetare med verktyg för att hantera ungdomsbrottslighet. Det är lätt att sympatisera med ambitionen, men utredningen väcker ändå nytt liv i frågan om balansen mellan utbildningens autonomi och inblandningen från politiken. Hos Sveriges förenade studentkårer, SFS, reser vi en varningsflagga och menar att utredningen innebär en inskränkning i den högre utbildningens frihet. Vi kräver att utredningen inbegriper en noggrann konsekvensutredning av en sådan detaljstyrning.
Regeringar i Sverige med olika färg har historiskt tagit sig friheter att inskränka den akademiska friheten för högre utbildning. Nyligen var det den socialdemokratiskt ledda regeringen som införde nya examensmål i lärarutbildningen, en utbildning som med råge har flest examensmål av alla högskoleutbildningar. Den nuvarande regeringens ingrepp är därmed inte en nyhet. Likväl är den lika viktig för Sveriges studenter att markera emot tillsammans med resten av sektorn. För en demokrati som Sverige borde en fri akademi, fria domstolar, fri konst och fri press vara en självklarhet. Varken dagspolitik, intressegrupperingar eller trollfabriker ska styra vad som får forskas på eller undervisas om vid våra lärosäten. Däremot har det visat sig de senaste åren att oavsett den politiska färgen på regeringen har den inte dragit sig för att inskränka den akademiska friheten och framförallt lärosätenas autonomi.
Att detaljstyra utbildning har väckt kritik från regeringens egna tillsyn- och analysmyndighet, Universitetskanslersämbetet, som i en kartläggning har påpekat att “Införande av nya mål i examensordningen ska ske restriktivt och alltid föregås av ett grundligt förarbete, bland annat i form av förankring i aktuellt forskningsområde och hos berörda utbildningsanordnare vid Sveriges lärosäten. Det gäller inte minst de utbildningar som redan har många mål att ta i beaktande.”.
Högre utbildning kommer till sin rätt i en kontext av olika perspektiv, öppen diskussion och akademisk frihet. Det förutsätter en vetenskaplig miljö med hög grad av autonomi. Den miljön består av universitets- och högskolelärare som forskar och för vidare vetenskapen till studenterna. Vad säger då företrädarna för akademin och studenterna om regeringens förslag? Professorer i socialt arbete från samtliga lärosäten i Sverige som tillhandahåller socionomutbildningen har i en debattartikel kallat förslaget för ett populistiskt utspel där partierna bakom Tidöavtalet vill finna en enkel lösning på komplexa problem. Prefekten på Socialhögskolan vid Lunds universitet har kallat förslaget mycket problematiskt och att den nuvarande utbildningen redan inkluderar brottsförebyggande arbete som är en central och grundläggande motor i allt socialt arbete. Det har också väckts kritik från doktorander som hävdat att beslutet saknar faktaunderlag och studentkårer som menar att beslutet har fel fokus.
En intervention av det här slaget riskerar att kväva kreativitet, kritiskt tänkande och innovativa lösningar på utbildningarna. Högskoleutbildningens kärna ligger i händerna på de som bäst förstår den: universitets- och högskolelärare, forskare och studenter. Socialt arbete är ett komplext område som kräver anpassningsbara och nyanserade svar på de mångfacetterade utmaningarna med ungdomsbrottslighet. Om lärare och forskare inte anförtros flexibiliteten att adressera dessa utmaningar kan lösningarna bli stelbenta.
Medan SFS håller med om att socialtjänstens roll i att förhindra ungdomsbrott är viktig, påpekar vi att det bästa tillvägagångssättet är ett som förbättrar utbildningen istället för att diktera den. Ett utbildningssystem bör främja kritiska tänkare som kan anpassa sig till samhällets ständigt förändrade behov och kan aldrig reduceras till en verksamhet som genomför direktiv.
Det finns flera alternativa tillvägagångssätt. Exempelvis bör frågan om en stärkt frihet för högre utbildning och forskning undersökas,snarare än att strama åt tyglarna. Vi uppmanar regeringen att förbättra universitets- och högskolelärares möjligheter att forma framtida socionomer – inte som kuggar i en brottbekämpande maskin, utan som utbildade, självständigt tänkande och medkännande yrkesmänniskor.
Om det finns behov av utökad kunskap inom den aktuella yrkesgruppen skulle andra tillvägagångssätt övervägas. Det kan exempelvis vara bättre förutsättningar för att inrätta kurser på avancerad nivå eller komplettering i andra eftergymnasiala utbildningsformer. Arbetsgivarna skulle också kunna se över sin personalpolitik och skapa bättre incitament till vidareutbildning för yrkesverksamma genom uppdragsutbildning. Lärosätena skulle också kunna undersöka om det finns möjlighet att erbjuda mer inslag av verksamhetsförlagd utbildning. Vi kan konstatera att den aktuella tillsatta utredningen har fel fokus och skulle kunnat sikta på andra frågor som ger mer vinning. Principen om akademisk frihet är inte bara en principfråga, det är även en fråga om vilka åtgärder som ger mest utdelning.