Den stereotypa bilden av en student i högre utbildning är antagligen den som visar en student som outtröttligt försöker att hänga med i föreläsningen i lärosalen på lärosätets campus. Det är långt ifrån alla som tar plats i en lärosal, utan det är nämligen så att var fjärde student i Sverige studerar på en distansutbildning. Det betyder att omkring 100 000 av landets 400 000 studenter är distansstudenter. Det här för in oss på ett intressant resonemang om distansutbildning kontra platsbaserad utbildning. Varför ska distansutbildning behandlas annorlunda? Ska inte samma principer gälla för distansutbildning som för campusbaserad utbildning?
Trots att en så pass stor andel studerar på distans finns det en väldigt begränsad mängd material och underlag från studentkårsrörelsen om distansutbildning. Därför har SFS medlemskårer beslutat att organisationen under verksamhetsåret 2023/24 ska stärka studentperspektivet i frågan om distansutbildning. Med anledning av det kommer SFS att publicera en rad blogginlägg på SFS hemsida under våren 2024. Blogginläggen kommer att beröra olika aspekter av distansutbildning och kommer slutligen att summeras i en samlad skrift.
SFS anser inte att distansutbildning ska särbehandlas, utan att distansutbildning ska inkluderas i de grunder som vi har kommit överens om för högre utbildning. Däremot kan det finnas anledning att titta närmare på vissa aspekter eftersom distansutbildning är annorlunda jämfört med platsbaserad utbildning, där den absolut största skillnaden såklart är undervisningsformen, som i det enda fallet huvudsakligen kretsar kring en fysisk plats medan i den andra huvudsakligen sker på distans.
Brevkurser – den första distansutbildningen
Hur kommer det sig att det finns distansutbildning? Idag förknippas nog distansutbildning med att undervisningen sker online och digitalt. Så har det inte alltid varit. Distansutbildningens rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden till brevkurser där de studerande fick skriftligt material för sina lektioner och uppgifter sedan skickades tillbaka till läraren. Denna form av lärande tog en mer organiserad form i början av 1700-talet i USA med stenografilektioner som skickades per post, och liknande initiativ dök upp i Sverige under 1800-talet. I England kom det under 1840-talet till en kurs i stenografi som använde bibelcitat på vykort som studiematerial, vilket markerade början på en mer interaktiv form av distansutbildning. I Sverige grundades Hermods korrespondensinstitut 1898 som började ge instruktioner till studenter via brev. Denna metod möjliggjorde studier långt ifrån den traditionella skolmiljön och lade grunden för distansutbildningens framväxt i Sverige. Det här blev också ett sätt att göra massutbildning möjligt oberoende av tid och plats.
Under framförallt efterkrigstiden växte högre utbildning i Sverige och det tillkom fler och fler lärosäten runt om i landet. Den geografiska spridningen ökade och vissa lärosäten skapade till och med filialer med utbildning- och forskningsverksamhet på andra orter än lärosätets huvudort. Den här utvecklingen, kombinerat med att högre utbildning förblev avgiftsfri och födelsen av det moderna studiemedelssystemet, gjorde att flera av korrespondensskolorna i Sverige minskade i popularitet och fler började studera på högre utbildning istället.
Datorernas inträde
Nästa steg i utvecklingen skedde när vi började närma oss millennieskiftet. Under framförallt 1990-talet kom det stora framgångar inom IT, vilket såklart också påverkade högre utbildning. Redan i Högskoleutredningen 1992 nämns datorernas betydelse i undervisningen och lärandet. Många fler personer fick också tillgång till en dator med internet, vilket inte hade varit självklart tidigare och satte in nya dimensioner i frågan om distansutbildning. För att organisera det här hände det en hel del i högskolesektorn. Universitetsdatanätverket SUNET stödde utvecklingen på lärosätena och Distansutbildningsmyndigheten bildades 1998 som lärosätena anmälde sina distanskurser till för att sedan distribueras ut. 2002 gjordes myndigheten om till Myndigheten för Sveriges nätuniversitet. Lärosätena fick också ytterligare ersättning för utvecklingskostnader för IT-stödda distansutbildningar. Under 2006 gjordes myndigheten om till Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning. Myndigheten avvecklades 2008 i samband med att den nyvalda regeringen försökte banta statsförvaltningen och minska antalet myndigheter. En del av myndighetens uppgifter fördes vidare till dåvarande Högskoleverket och idag har lärosätena själva ansvar för sin distansutbildning och utveckling av den.
Rapporter och undersökningar om distansutbildning
Vad vet vi nu om distansutbildning i högre utbildning och hur har det gått för dem? Vi spolar fram några år. 2011 publicerade Högskoleverket rapporten Kartläggning av distansverksamheten vid universitet och högskolor. Rapporten är uppåt hundra sidor lång och bjuder på intressant läsning. Nedan är några intressanta utdrag från rapporten.
- Ungefär 70 procent av distansstudenterna var registrerade på fristående kurser. Det var en betydligt större del än campusutbildning på grundnivå.
- De vanligaste ämnesområdena för distansstudenterna var humaniora och teologi, juridik och samhällsvetenskap.
- Merparten av studenterna på distans hade tidigare genomgått en högskoleutbildning och ett betydande antal hade även en examen. Myndigheten drog därför slutsatsen att det var sällsynt att individer som är nya för högskolan inleder sina studier med distansutbildning och att det tyder på att distansutbildningar spelar en viktigare roll för livslångt lärande jämfört med breddad rekrytering, vilket dess existens tidigare har motiverats med.
- Under läsåret 2008/09 låg den genomsnittliga prestationsgraden i distansutbildningar på 56 procent, vilket markant understeg den totala prestationsgraden för högskoleutbildning som uppgick till 79 procent. Dessutom tog en betydande del av distansstudenterna, 38 procent, inte en enda registreringspoäng.
- Mer än hälften av lärosätena saknade lärosätesgemensamma strategier för distansutbildning.
- Under läsåret 2008/09 var Högskolan på Gotland det lärosäte med störst andel distansstudenter (68 procent), tätt följt av Mittuniversitetet (54 procent), Högskolan Dalarna (47 procent) och Högskolan i Gävle (40 procent).
- Flexibiliteten i studierna ansågs vara det tyngst vägande skälet till att distansstudenter valde den typen av studieform.
- I rapporten framkommer det en del alarmerande delar om vad dåvarande studenter tyckte om distansutbildningen. Från vissa fokusgruppssamtal gick det att uttyda att vissa studenter ansåg att pedagogiken i kurserna var undermålig och att IT-stödet i utbildningen inte nådde upp till deras förväntningar. Det var främst studenter över 30 år som kritiserade detta. Några studenter angav att det verkade som att lärarna hade använt sig av en campuskurs utan att anpassa pedagogiken efter att det var en distanskurs.
För att få ännu mer förståelse av distansutbildningen i den svenska högskolan kan vi vända oss till rapporten Tema: Utbildning; Distansutbildning på högskolan som Statistiska centralbyrån (SCB) publicerade 2012. Rapporten bekräftade en del av det som kunde utläsas i Högskoleverkets rapport från 2011. Enligt SCB var distansstudenter generellt nöjda med sina studier. Hela 70 procent var nöjda med utbildningen de hade påbörjat och bland de som läste klart utbildningen var hela 90 procent nöjda. Andelen som läste klart utbildningen var dock endast 57 procent vilket stärker Högskoleverkets analys om distansutbildning och genomströmning. De som inte slutförde sin utbildning hänvisade till att de arbetade istället eller valde att fokusera på en annan kurs. SCB kom även fram till en spännande slutsats att om distanskurserna innehöll fler träffar så resulterade det i att studenterna var mer nöjda med den färdighetsträning de fick gällande att göra skriftliga och muntliga presentationer, samarbeta med andra, självständigt lösa problem och utveckla förmåga till kritiskt tänkande. Det fanns också ett samband mellan kurser med obligatoriska träffar och andel nöjda studenter, varpå den nöjda andelen till och med var större jämfört med campusstudenter. Vidare konstaterade SCB att distansstudenter jämfört med campusstudenter i större utsträckning sysselsatte sig vid sidan av studier. Exempelvis var det en av fyra distansstudenter som studerade heltid jämfört med nio av tio campusstudenter. I likhet med Högskoleverket kom SCB fram till att distansstudenterna främst valde utbildning baserat på intresse, relevans för sitt yrke eller att vidareutbilda sig för sitt yrke.
Ännu mer historia och kunskap om distansutbildning hittar vi i rapporten Distansutbildning i svensk högskola – Redovisning av ett regeringsuppdrag som UKÄ publicerade 2017. I rapporten gör myndigheten en kartläggande analys av distansutbildningsverksamheten i Sverige och tittar även på lärosätenas strategier och utbud av distansutbildning. De kollade även på det stöd som erbjuds distansstudenter. UKÄ konstaterade att distansutbildningen har hängt på generella förändringar i samhället och har utvecklats en hel del sedan Högskoleverket gjorde rapport 2011. Även här kan vi dra ut några spännande slutsatser.
- 2010/11 låg utbudet på distansutbildningar på 9 982. 2016/17 fanns 7 332 sökbara poänggivande distansutbildningar. Det innebär en minskning med 26 procent eller 2650 utbildningar. Det härledde UKÄ till att det berodde på en nedgång i antalet fristående kurser.
- Av alla yrkesexamensprogram hade programkurser på distans som leder till specialistsjuksköterskeexamen, förskollärarexamen och grundlärarexamen flest registreringar 2015/16.
- Av studenter som enbart studerade på distans 2015/16 var 67 procent kvinnor och 33 procent män medan andelen kvinnor bland studenter som enbart studerade på campus var 60 procent och andelen män var 40 procent.
- Distansutbildning har för tidsperioden 2007/08 till 2016/17 utgjort mellan 12 och 15 procent av den totala utbildningsvolymen.
- Av de 34 lärosäten som svarat att de har distansutbildning svarade 26 ja och 9 nej på frågan om de bedriver ett strategiskt arbete för distansutbildning.
I rapporten kunde UKÄ summera att distansutbildningen har en central roll i att främja livslångt lärande och kompetensutveckling över hela Sverige, särskilt för de som är geografiskt eller av andra skäl är begränsade att delta i campusundervisning. Under de tio åren som föregick rapporten hade registreringarna på distansprogram ökat markant. Kvinnor valde ofta distansstudier, och distansstudenterna tenderar att vara äldre än campusstudenter, ofta med familjebildning som bidrar till deras förankring på en ort. Rapporten understryker även vikten av distansutbildning för att möta regionala kompetensbehov och pekar på samarbetet mellan högskolor och lokala aktörer som avgörande för att stärka såväl lokala som nationella utbildnings- och arbetsmarknadsmål. Däremot identifierades utmaningar med pedagogisk och teknisk utveckling samt att distansutbildning var förhållandevis dyrt eftersom det innebar tekniska investeringar. Givet den tekniska utvecklingen skulle det vara intressant att se om samma förhållande råder idag. Kanske är distansutbildning rent av billigare att genomföra än campusbaserad utbildning?
En annan utveckling som tangerar på distansutbildningens område är framväxten av Massive Open Online Courses, även förkortat MOOCs. Det är en utbildningsform som grundar sig i öppna nätbaserade kurser som är fritt tillgängliga via internet, där vem som helst kan delta i kurserna. Det enda som behövs för deltagande är tillgång till en dator med internetuppkoppling. UKÄ släppte 2016 rapporten Öppna nätbaserade kurser (MOOCs) i svensk högskola – Redovisning av ett regeringsuppdrag som fokuserade på MOOCs. Myndigheten konstaterade att några svenska lärosäten vid det här tillfället redan hade börjat erbjuda MOOCs som utbildningsform. Rapporten identifierade däremot flera oklarheter och utmaningar med denna nya utbildningsform inom den svenska högskolekontexten, såsom finansiering och reglering. UKÄ föreslog en rad åtgärder för att integrera MOOCs i det svenska högskolesystemet, inklusive skapandet av en ny förordning, tilldelning av medel för utveckling av digital pedagogik, och möjligheten för lärosäten att ta ut avgifter för kursintyg. Rapporten betonar MOOCs potential att bredda tillgången till utbildning, främja livslångt lärande, och stärka lärosätenas internationella synlighet, samtidigt som den erkänner behovet av att MOOCs endast bör utgöra en begränsad del av lärosätenas verksamhet. UKÄ:s rekommendationer syftar till att möjliggöra för svenska lärosäten att fullt ut nyttja de möjligheter som öppna nätbaserade kurser erbjuder. Sedan 2018 regleras det i Högskoleförordningen under benämningen Öppen nätbaserad utbildning.
Regeringsuppdraget Kvalitet i distansutbildning
Tillbaka till distansutbildning igen. 2021 fick Universitets- och högskolerådet, UHR, regeringsuppdraget Kvalitet i distansutbildning. Regeringen ville att satsningen skulle resultera i ökad tillgång till högskoleutbildning och bättre digitala verktyg för distansutbildning samt bidra till att stärka kompetensförsörjningen i hela landet. Ett annat mål med uppdraget var att utveckla lärosätenas långsiktiga förutsättningar för att erbjuda distansutbildning. För att genomföra uppdraget fick UHR 15 miljoner kronor för 2021 och 12 miljoner kronor för 2022, vilket är rätt ögonöppnande nu när ekonomiskt tuffa tider har gjort att anslagsnyheter på en miljon räknas som en “satsning”. Flera lärosäten tilldelades utvecklingsmedel för att förbättra den långsiktiga förmågan att erbjuda distansutbildning. I utvärderingar av satsningen kunde man utläsa att lärosätena hade ökat kvaliteten och genomströmningen i distansutbildning, men att en projekttid på bara några enstaka år är alldeles för kort. Processer i akademin tar lång tid, och det gäller framförallt för framtagande av nya utbildningar. Projektet pågick under 2021-22 och redovisades i februari 2023.
Coronapandemins påverkan på högre utbildning
Vi hoppar tillbaka något i tiden. I slutet av januari 2020 kom Covid-19-pandemin till Sverige. Det här fick självfallet enorma och brutala konsekvenser på samhället. För högre utbildning innebar det en omställning, oavsett om man ville eller inte. Det fanns en oro bland oss studenter om vad som skulle hända om utbildningen ställdes in. Skulle vi få studiemedel då eller bli helt inkomstlösa? Däremot kom vi fram till i Sverige att vi skulle hålla igång våra stora utbildningsinstitutioner. Skolundervisningen fortsatte och likaså gjorde högre utbildning. Dåvarande högre utbildning- och forskningsminister Matilda Ernkrans (S) uttryckte det att utbildningen skulle “bedrivas på distans”. En vän av ordning kan ju ställa sig frågan om det verkligen var korrekt kommunicerat. Att platsbaserade inslag i undervisningen på campusutbildningar försvann rättfärdigar nog inte att leka runt med begreppen på det viset. Möjligen hade “bedrivas digitalt” varit mer passande.
Nåväl, inom en kort tid blev vi varse om ett flertal utmanande frågeställningar i samband med omställningen till den digitala undervisningen. Kan samma pedagogiska metoder som var avsedda för salsundervisning användas i Zoom? Hur skapar vi samtal mellan lärare och student samt mellan student och student när vi inte får träffas fysiskt? Hur skapar vi tillit och förståelse genom en datorskärm? Hur gör vi med utbildningsprogram som leder till legitimation och därför måste ha vissa praktiska inslag? Ska studenter inom vård- och medicin precis som vårdanställda få förtur till vaccin mot viruset? Hur säkerställer vi rättssäker examination på distans? Varför blir det fler anmälningar till disciplinnämnderna? Får lärosätena begära att kameraövervaka studenterna i hemmet när de skriver hemtenta? Kan lärosätet kräva att studenten ska tillhandahålla två kameror som bevakar studenten vid examination i hemmet? Kan studenterna ha studiesociala aktiviteter trots restriktioner?
Efter att pandemin hanterades med nya vaccin har undervisningen i många fall gått tillbaka till campus. Lärdomarna från pandemin är många. Ett flertal rapporter, forskningsstudier och analyser har publicerats, men för mig är nog främsta lärdomen att det faktiskt går att ställa om till digitalt, trots att det kan vara långt ifrån en bekväm resa, i vissa fall en smärtsam sådan. UKÄ har presenterat flera rapporter på ämnet, bland annat Lärdomar av omställningen till distansundervisning under coronapandemin − för utformningen av framtidens högskoleutbildningar och Långsiktiga konsekvenser av coronapandemin för undervisning och examination, båda från 2023. Sammanfattningsvis kommer rapporterna fram till att övergången till distansundervisning och de snabba förändringarna i undervisningsformerna har haft betydande påverkan på både studenter och lärare. De betonar vikten av att ha en helhetssyn och att upprätthålla det akademiska samtalet mellan lärare även i en digitaliserad värld. De betonar också behovet av pedagogiska och tekniska utvecklingar för hybridutbildningar och digitala examinationer. Båda rapporterna understryker också behovet av att adressera studenterfarenheten i sin helhet, både när det kommer till studiesociala aspekter och studentstöd.
Idag och framåt
Min gissning är att digitaliseringen fortsatt kommer att prägla högre utbildningen i framtiden. Det kommer att ställa högre krav på hela högskolan. Lärare, studenter och administrativ personal kommer att behöva anpassa sig efter den digitala ordningen. Teknikutveckling väntar inte på att reflektionerna ska bli färdigbakade i fakultetsnämndens sammanträdesrum. När det kommer till distansutbildning vill jag tro att det fortsatt kommer att ha en stor betydelse för lärandet i Sverige. Särskilt i omställningen på arbetsmarknaden kan säkert distansutbildningen utgöra ett bra alternativ för dem som inte vill bli campusstudent.
Vad gäller SFS engagemang i frågan om distansutbildning har jag, som nämndes i början, inte kunnat hitta något större material. I vanlig ordning har SFS genom åren besvarat en del remisser eller kommenterat rapporter som handlat om distansutbildning. SFS har gjorde även några analysuppdrag åt UHR i samband med tidigare nämnda regeringsuppdrag, men jag har inte lyckats hitta något större material om just distansutbildning, varpå jag hoppas att den här skriften ska lyckas med att bli ett välbehövt tillägg i SFS arbete med studenter och högre utbildning. Detta blogginlägg är bara början. Följ med oss på denna upptäcktsresa, för nu är det dags för fullt fokus på distansutbildning!
Det här är en av flera delar i SFS blogginläggserie Distansstudenten. Inläggen kommer att summeras i en samlande skrift som publiceras sommaren 2024. Författare för det här inlägget är Jacob Färnert.