Bråk om styrmodeller leder ingenvart. Istället måste vi diskutera högskolans verkliga utmaningar – och välja den ledningsmodell som på bästa sätt tacklar dem. SFS har skickat in sitt remissvar om Kåre Bremers Ledningsutredning.
Ideologiska ställningstaganden och tankar om den ideala ledningsstrukturen genomsyrar debatten om högskolors styrning, som bland annat har ägt rum på SvD:s debattsidor. Både linjeorganisations- och kollegialitetsförespråkare verkar ha missat hur varierat dagens högskolelandskap är och att ledningen bör anpassas därefter. Därför välkomnar SFS den översyn som utredningen gjort, men tar inte ställning för någon specifik ledningsmodell.
SFS anser att ledningen, oavsett hur den fungerar, måste vara till för att utveckla den gemensamma verksamheten. Ledningen är aldrig till för sig själv. Den måste ha en förmåga att involvera, förankra och åstadkomma tydlighet och transparens för studenter och anställda. Inte minst måste den modell lärosätet väljer ta vara på det engagemang som finns i verksamheten. Högskolan måste i grunden vara en demokratisk organisation, både när det kommer till verksamhet och ledning.
Här är tre exempel på viktiga frågor för studenter som alla lärosäten, oavsett ledningsmodell, måste kunna lösa:
Hur får alla lärare möjlighet till pedagogisk fortbildning och tid att, tillsammans med kollegor, utveckla utbildningen? Vi studenter märker att många lärare är ovana i sin roll, att utbildningar saknar en pedagogisk idé eller att examensmål faller mellan stolarna för att lärare inte enats om utbildningsupplägget. Det pedagogiska ledarskapet är underutvecklat på många lärosäten.
Hur ska sambandet mellan utbildning och forskning stärkas? Forskningsanknytning kräver en rimlig balans mellan utbildning och forskning, och att lärosätet samordnar forsknings- och utbildningsområden. Idag råder stor obalans, vilket drabbar såväl vår utbildning som våra lärares meriteringsmöjligheter.
Hur kan ledningen stärka och ta till vara engagemanget för den egna och den gemensamma verksamheten? Ett lärosäte kan inte bara vara summan av sina verksamheter. Det måste finnas gemensamma regler, prioriteringar och utvecklingsriktningar som studenter och lärare identifierar sig med.
En ledningsmodell kan inte på egen hand lösa högskolans problem. Däremot måste ledningen kunna samspela med yttre omständigheter för att föra organisationen i rätt riktning. Den utmaningen har varken med det kollegiala eller linjestyrda lärosätet lyckats lösa.
Här kan du läsa SFS remissvar på Ledningsutredningen.