Regering efter regering väljer att bygga ut högskolan medan lärosätenas långsiktiga kvalitetsarbete får vänta. Investeringar i högre utbildning måste bygga på genomtänkta avvägningar där varken antalet utbildningsplatser eller utbildningarnas kvalitet helt hålls nere. SFS håller med om att fler bör få tillgång till högre utbildning, men vi anser att det är oacceptabelt att bara satsa på kvantitet om utbildningens kvalitet blir lidande. Då och då tillförs pengar för att åtgärda de värsta underskotten, men vi väntar fortfarande på åtgärder som når alla studenter i behov.
På papperet ökar budgeten, men i praktiken ökar antalet studenter och lärosätenas övriga uppdrag snabbare än uppräkningen av anslagen. När regeringen igår presenterade budgetpropositionen för 2018 var anslagen till universitet och högskolor i vanlig ordning beräknade utifrån en tjugofem år gammal finansieringsmodell.
25 år med minskade anslag
Systemet för finansiering av högre utbildning infördes 1993. I systemet ingår att högskolornas utbildningsanslag varje år justeras för att de ska följa pris- och löneutvecklingen i det övriga samhället. Pris- och löneomräkningen bygger på den ganska självklara tanken att lärosätena ska kunna fortsätta betala löner, lokalhyror och andra kostnader i takt med att dessa stiger. Omräkningen utgår från en jämförelse med den privata tjänstesektorn. Sedan modellen infördes för snart 25 åt sedan har den privata tjänstesektorn blivit mer effektiv. För varje år har en anställd kunnat producera lite mer än året innan. Utbildningen, eller rättare sagt mötet mellan lärare och student, har dock inte kunnat effektiviseras i motsvarande takt. Ändå görs en omräkning utifrån den felaktiga jämförelsen, vilket leder till att lärosätenas resurser succesivt urholkas.[1]
Lägg sedan till att utbildningsanslagen till ett lärosäte till stor del baseras på hur många studenter som tar poäng på de kurser de är registrerade på. Om en utbildning något år drabbas av problem så minskar alltså anslagen. Det gör det svårare att komma på fötter igen. I kombination med den bristfälliga pris- och löneomräkningen är systemet som gjort för att ge en del utbildningar resursbrist.
Urholkningens konsekvenser
Den mest uppenbara konsekvensen av resursbrist är att antalet studenter per lärare blir fler. Ett sätt för lärosätena att hantera det är att minska antalet föreläsningar och seminarier. Studenterna får istället studera mer på egen hand. Det försämrar förutsättningarna för lärande, djupare förståelse och vetenskapligt förankrade diskussioner inom ämnet.
När tiden knappt räcker för att hålla föreläsningar och rätta tentor är det knappast förvånande om även andra uppgifter får stryka på foten. Trots att lärare ska ha tid till att både undervisa och forska finns en risk att några inte hinner bedriva någon egen forskning. På sikt kan det leda till att de förlorar kontakten med forskningsfronten och inte utvecklar de färdigheter en aktiv forskare behöver. Det är dock den forskande läraren som ska förmedla såväl aktuell kunskap som vetenskapliga metoder och tankesätt. När länken mellan forskning och utbildning bryts står även studenterna som förlorare.
Kravet på effektivisering underminerar dessutom förutsättningarna för en faktisk effektivisering. Det råder nog inget tvivel om att upplägget på många utbildningar skulle kunna utvecklas och att studenter hade kunnat lämna högskolan med ännu mer kunskaper än idag. En sådan utveckling förutsätter dock att det finns tid och kunskaper för att planera och fatta bra pedagogiska beslut. Utbildningsutbudet måste dessutom ständigt justeras, för att vara relevant för nästa generation studenter, i ett samhälle i ständig förändring. När resurserna tryter blir långsiktigt utvecklingsarbete svårt.
Samhällets behov och den enskildes rätt till utbildning
Även om anslagen per student successivt har urholkats, har det totala anslaget till högre utbildning ökat. Detta beror på att antalet studenter har blivit fler. Under 90-talet genomgick högskolan en kraftig expansion, och sedan den senaste stora högskolereformen inleddes har antalet utbildningsplatser i princip fördubblats. Det har varit ett led i en utveckling som pågått sedan första halvan av 1900-talet. Samhällets behov av utbildad befolkning har hela tiden ökat, inte minst till följd av en snabb teknisk utveckling. Befolkningens utbildningsnivå, ekonomin och den demokratiska utvecklingen har skett parallellt. Därmed har även den enskilde individens behov av utbildning ökat, helt enkelt för att kraven i samhället har höjts.
Samtidigt tycks det hela tiden ha funnits en utbredd vilja att studera. En högskoleutbildning öppnar karriärvägar, ger personlig utveckling och ökar på den hela taget individens möjligheter att styra över sitt eget liv. I ett samhälle som strävar efter allas lika möjlighet har tillgången till utbildning därför blivit en viktig del av samhällskontraktet. Systemet för högre utbildning har dock inte kunnat ta emot alla som skulle vilja studera, vilket ytterligare motiverat en ökning av antalet platser.
Utveckla eller bygga ut – en fråga om prioriteringar?
Vi kan konstatera att det förutsättningarna behöver stärkas för att förbättra högre utbildning. Vi kan också konstatera att det både ur ett samhällsperspektiv och för enskilda individer finns ett intresse av att fler ges möjlighet att studera. Både kvalitetsförstärkningar och utbyggnad kräver dock resurser. Om det för tillfället inte går att finansiera båda, i vilken ordning bör utvecklingen ske?
Ur ett samhällsperspektiv är det fråga om en balansgång. Å ena sidan måste det finnas personer som kan utföra alla de uppgifter demokratin, ekonomin och kulturen påkallar. Utbildningssystemet måste anpassas så att tillräckligt många får de färdigheter som behövs när samhället förändras. Å andra sidan är det viktigt att den som utbildar sig får tillräckligt goda kunskaper för att på ett bra sätt kunna bidra till samhället. Det finns ingen mening med att låta någon genomföra en utbildning om de sedan inte kan göra nytta av dess innehåll.
Ur ett individperspektiv beror svaret delvis på vem vi frågar. Den som redan blivit antagen påverkas knappast av en utbyggnad på grundnivå, men har ett uppenbart intresse av att få ut så mycket som möjligt av studietiden. För befintliga studenter tycks kvalitetssatsningar därför vara mer angeläget. Däremot kan en utbyggnad göra en enorm skillnad för de som ännu inte påbörjat en utbildning och har svårt att klara konkurrensen om platser till de utbildningar de vill gå.
I det långa loppet kan en utbyggnad utan kvalitetsförstärkningar dock vara bedräglig. Fler ges visserligen möjlighet att studera, men om kvalitetssatsningarna uteblir kommer många av dem lämna utbildningen i besvikelse. Om studenter upplever att de inte får förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen, eller i slutändan inte känner att utbildningen är användbar, blir studierna i det närmaste ett slöseri med tid. En student i en sådan situation kan bli minst lika besviken som den som sökte men inte blev antagen. Ur samhällets perspektiv är det inte heller mycket att hurra för, om utbyggnaden vare sig leder till att fler lär sig eller att de som studerar lär sig mer.
Att bygga ut högskolan utan att först säkra kvaliteten är alltså riskabelt. De resurser som tillförs kommer i värsta fall inte till nytta och de nya studenterna kan bli besvikna. En expandering måste göras på en stadig grund, där alla utbildningar håller den kvalitet nästa generation studenter förtjänar.
Budgetpropositionen 2018
När den sista höstbudgeten nu lagts fram innan valet, närmar vi oss slutet på den sjätte mandatperioden sedan den senaste stora högskolereformen genomfördes. År efter år har utbildningsanslagen urholkats. Flera gånger har regeringar tillfört nödresurser till de utbildningar som drabbats värst av minskade anslag. Det senaste tillskottet infördes 2016 för att hålla utbildningar inom främst humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik flytande. Tillskottet innebar att 250 miljoner skulle betalas ut årligen till och med 2018. I budgetpropositionen för 2018 föreslår regeringen att förlänga det på obestämd tid. Det blir alltså en permanent stöd till de ständigt sjunkande utbildningsanslagen. Grundproblemet består. Utbildningsanslagen är urholkade och fortsätter urholkas.
Samtidigt föreslår regeringen att bygga ut högskolan med 7815 utbildningsplatser. Det är samhällsviktiga utbildningar som byggs ut. Frågan är vilken effekt det får för lärosätena. Troligtvis kommer studieadministrationen få mer att göra. Även om fler lärare anställs, kommer en del lärare antagligen få mer att göra. Det ges inget stöd för att lärarna ska få bättre förutsättningar att utveckla vare sig utbildningarnas innehåll eller det pedagogiska upplägget. Forskningsmedlen fördelas delvis så att de ska hamna där utbildning sker, men på det hela taget blir det på de forskningstunga universiteten anslagen ökar mest.
Visserligen måste det finnas en beredskap att ta emot fler studenter. Universitetskanslersämbetet visade tidigare i år att högskolan inte skulle ha kapacitet att hantera det ökade söktryck som kommer att uppstå om konjunkturen sjunker och arbetsmarknaden för unga blir sämre. I dåliga tider passar fler på att utbilda sig. Men i goda tider, med sjunkande arbetslöshet och stora överskott i statsbudgeten, är det angeläget att höja kvaliteten på de utbildningar som redan finns. För både individer och samhället i stort är en hög utbildningsnivå ett skydd mot sämre tider.
I våras tillsatte regeringen en utredning som bland annat syftar till att få ordning på finansieringen av högre utbildning. Det var efterlängtat. Regeringen var dock redan från början tydliga med att utredarens förslag vare sig får påverka antalet utbildningsplatser eller de totala utbildningsanslagen. Utredningen ska alltså bara undersöka hur de otillräckliga resurserna bättre kan fördelas. Det räcker inte.
Regeringen har nu ett år på sig att redogöra för hur kvaliteten i högre utbildning ska stärkas innan mandatperiodens slut. Frågan är om vi kommer att se det politiska mod som krävs för att studenterna ska få den utbildning de förtjänar. Det är hög tid att agera.
[1]För mer detaljer om hur urholkningen beräknas, se SULF:s rapport Fortsatt utbyggnad, fortsatt urholkning från 2012.