Styr- och resursutredningen föreslår att ersättningssystemet för högre utbildning ändras i grunden. Idag får universiteten och högskolorna en bestämd summa pengar för varje student på en viss utbildning. Olika utbildningar ger dock olika ersättningar, så kallade “prislappar”, och prislapparna har egentligen inte anpassats till utvecklingen. En del utbildningar eller lärosäten kan därför vara mer underfinansierade än andra. Tidigare har det förekommit förslag om att basera ersättningsnivåer på undervisningsmetoder istället för ämne, men utredningen väljer en annan linje och föreslår att ersättningen per student ska vara densamma för alla ämnen.
—SFS håller med om att det nuvarande systemet med prislappar behöver förändras. Samtidigt kan lärosätena fördela pengarna som de vill mellan sina utbildningar, så det viktigaste är att varje lärosäte får tillräckliga anslag totalt, oavsett vilket utbildningsutbud de har. Exakt hur det blir med det nya förslaget är svårt att säga innan vi har hunnit analysera hela förslaget mer noggrant.
Idag finansieras högskoleutbildningar genom en anslagsfördelning i två steg: Lärosätet får först en summa pengar för varje student som registrerar sig, och sedan ytterligare en summa pengar när studenten tar sina poäng. Systemet har kritiserats, inte minst för att det skapar det incitament att tumma på kunskapskrav och godkänna så många studenter som möjligt.
—SFS anser att all utbildning ska hålla hög kvalitet, och då är det kontraproduktivt att fördela anslag utifrån studenternas prestationer.
Dagens system leder till att de utbildningar som är i störst behov av förbättringar får mindre resurser. Förslaget innebär att resurserna ska fördelas utifrån hur många som ska utbildas och det skapas förutsättningar till hög kvalitet på alla utbildningar. Det tycker vi är bra.
Såväl studenter som universitetsanställda har framfört krav om att anslagen för högre utbildning måste räknas upp för att bättre återspegla kostnadsutvecklingen de senaste decennierna. Men utredningen har bara fått lägga fram förslag som är kostnadsneutrala. Därför har utredningen inte föreslagit några generella uppräkningar av anslagen.
—Sedan 90-talet har utbildningsanslagen varje år urholkats. Det är regeringens och riksdagens ansvar att anslagen räcker så att verksamheten kan gå runt. Ersättningsbeloppen anges i statsbudgeten som riksdagen beslutar om varje år. Det finns inga hinder att öka anslagen redan nu. Utredningen föreslår dock att det införs en {analysfunktion} med uppgift att följa utvecklingen på högskoleområdet. SFS anser att en analysfunktion bör inrättas och ges i uppdrag att undersöka vilka anslagsnivåer som vore långsiktigt hållbara, så att de kan räknas upp i statsbudgeten.
Utredningen föreslår att universitet och högskolor ska få ett “samlat anslag”. I nuläget får varje lärosäte en summa pengar som ska gå till forskning och en annan som ska gå till utbildning. Pengarna måste användas till det de är avsedda. Det går alltså inte att finansiera forskning med pengar från utbildningen eller vice versa. Systemet har fått kritik, för att det vidgar klyftan mellan forskning och utbildning trots att det är en styrka i akademiska miljöer om samma personer får möjlighet att både undervisa och bedriva forskning. Men systemet har också försvarats med att det ger ett skydd så att lärosätena inte prioriterar ner endera verksamhetsgren för mycket.
—Att utbildningen sker i nära anslutning till forskningen är viktigt för kvaliteten. Det är ett sätt att säkerställa att utbildningens innehåll ligger nära forskningsfronten och dessutom är det viktigt för att studenterna ska utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett samlat anslag kan göra det enklare för lärosätena att organisera forskning och utbildning som en helhet och slippa krångel med att personal i princip ska ha halva sin lön från forskningsanslag och hälften från utbildningsanslag. Vi kommer dock följa detta förslag väldigt nära då det finns stora risker med att det redan urholkade utbildningsanslaget kommer bli lidande på bekostnad av forskningen.