Livslångt lärande handlar om möjligheten att utbilda sig eller vidareutbilda sig senare i livet. Förslagen för att främja detta handlar i regel antingen om att lärosätena ska anpassa sitt utbildningsutbud eller att studiemedlet ska anpassas för personer högre upp i åldrarna.
Ett utbildningsutbud för livslångt lärande
De som anser att lärosätena behöver anpassa sina utbildningsutbud för livslångt lärande menar oftast att utbudet av distanskurser, kvällskurser och kurser på deltid behöver öka eftersom sådana kurser är mer tillgängliga för personer som är yrkesverksamma. Åtgärder för att styra i den riktningen kan handla om att ge lärosätena ett utökat uppdrag, vilket bland annat syns i det förslag om ändring i högskolelagen som nyligen var ute på remiss (Ändringar i högskolelagen för att främja den akademiska friheten och tydliggöra lärosätenas roll för det livslånga lärandet). Enligt förslaget skulle lärosätena få ett tydligare uppdrag att främja ett livslångt lärande.
SFS anser att studenternas efterfrågan ska vara den viktigaste faktorn när omfattningen av svensk högre utbildning styrs. Det gäller både styrningen av den totala omfattningen av den högre utbildningen och enskilda utbildningars omfattning. Det finns ingen mening med att erbjuda utbildningar om det inte finns ett studentunderlag. Detta gäller både utbildningsprogram och fristående kurser riktade mot olika grupper. Staten behöver ta ansvar att lärosätena ska ha möjlighet att anpassa sin utbildning efter studenternas efterfrågan. Lärosätena behöver i sin tur ta hänsyn till studenternas efterfrågan när de i sin tur startar utbildningar och dimensionerar dem. SFS syn är därför att lärosätena måste ha möjlighet att anpassa sitt utbildningsutbud i takt med att intresset för det livslånga lärandet ökar. Det är dock inte önskvärt att det sker genom stark statlig styrning.
Lärosätena har dock stor frihet att själva utforma sitt utbildningsutbud, och många motsätter sig att politiken ska styra lärosätena på detta område. En annan slags åtgärd för att anpassa kursutbudet handlar om att ta bort hinder för lärosätena att själva ta initiativ till att anordna kurser för livslångt lärande. Ett vanligt hinder som lyfts fram är att den här typen av kurser inte har samma genomströmning som programkurser och andra kurser riktade mot heltidsstudenter förlagda till campus. Heltidsstuderande är helt enkelt mer benägna att genomföra utbildningen och skriva tentan, något som också får ett stort genomslag i hur mycket ersättning lärosätena får från staten för att anordna utbildningar. Vissa argumenterar därför för att resurstilldelningssystemet behöver anpassas för att uppmuntra lärosätena att anordna kurser för nya målgrupper. Ett intressant exempel på detta finns i regeringens budgetproposition för 2021, där regeringen föreslår att en satsning på 3 000 nya ”livslångt lärande”-platser som ska få full finansiering oavsett om studenterna slutför utbildningarna eller inte. Denna satsningen kommer gå att följa upp först 2022.
Studiemedel för livslångt lärande
De flesta studenter är idag unga och finansierar sina studier främst genom studiemedel. Personer längre upp i åldrarna har ofta andra ekonomiska förutsättningar, exempelvis boendekostnader eller en familjesituation som fordrar högre inkomster. Det måste till bättre förutsättningar för att möjliggöra ett livslångt lärande.
SFS anser att studiemedlet måste vara utformat på ett sådant sätt att människors socioekonomiska bakgrund eller familjesituation inte utgör ett hinder för att ta del av studiemedlet eller högre utbildning. Studiemedelssystemet ska möjliggöra studier under hela livet.
För att främja det livslånga lärandet räcker det inte att anpassa utbildningsutbudet, utan det behöver också finnas ekonomiska förutsättningar för personer att utbilda sig eller vidareutbilda sig längre upp i åldrarna. Det kan exempelvis handlar om möjligheter att ta studieuppehåll eller gå ner i arbetstid, utan att inkomstbortfallet därmed blir alltför dramatiskt.
Ett förslag i denna riktning handlar om att låta arbetsförmedlingen hänvisa arbetssökande till det reguljära utbildningsutbudet. På så sätt skulle arbetslösa få lättare att omskola sig eller vidareutbilda sig, genom att kunna studera utan att förlora sin arbetslöshetsersättning. Regeringen har nyligen infört en sådan möjlighet, för personer som är långtidsarbetslösa. En kritik mot förslaget har varit att långtidsarbetslösa personer inte nödvändigtvis tillhör rätt målgrupp för högre utbildning, och att möjligheten därför borde breddas för att innefatta personer som varit arbetslösa en kortare tid. Effekterna kommer att behöva utvärderas lite längre fram.
Ett annat förslag för att göra det lättare att finansiera studier senare i livet handlar om att höja åldersgränserna i studiemedlet. Idag går det att få studiebidrag till och med det år den sökande fyller 56 år, men redan vid 47 års ålder uppstår en begränsning på hur mycket som går att låna. Denna fråga blev aktuell som en punkt i januariavtalet, enligt vilken åldersgränsen skulle höjas för att främja livslångt lärande. Detta resulterade i promemorian “Bättre studiestöd för äldre” i slutet av 2019. Enligt förslaget skulle åldersgränsen för studiemedel höjas till 60 år, och nedtrappningen av studielånet skulle börja först vid 51 års ålder. Enligt promemorian skulle ca 3 000 studerande ta del av den utökade möjligheten till studiemedel. Förslaget har varit ute på remiss, men har inte beslutats. I statsbudgetpropositionen för 2021 meddelar regeringen att man avser återkomma med förslag i fråga om studier som bedrivs från och med 2022 (OU16, s. 26).
Andra faktorer som gör att personer längre upp i åldrarna ska ha råd att utbilda sig, är bostadsbidraget samt tilläggsbidraget för studerande som har barn. Båda bidragen är riktade mot studerande som har familj.
Ytterligare en möjlighet som ibland lyfts fram är att arbetsgivare och arbetstagare tillsammans tar fram modeller för hur anställda kan finansiera sin vidareutbildning. Ett steg i denna riktning togs i form av utvecklingstid, som fanns med i regeringens budgetproposition för 2020 och skulle införas från oktober 2020. Tanken var att arbetsgivare och anställd tillsammans skulle komma överens om utvecklingstiden och att den som deltog i utvecklingstid skulle få ersättning från staten. Riksdagen beslutade dock att omfördela de budgeterade anslagen, varför reformen inte genomfördes.