SFS vice ordförande Jacob Färnert reflekterar över kollegialitet och vikten av förtroende i högskolesektorn med anledning av att regeringen igår beslutade om att förkorta mandatperioden för de nya ledamöterna i styrelserna för 30 universitet och högskolor. Ett beslut som SFS har kritiserat i ett uttalande.
Förekomsten av politisk styrning av akademin är ingen ny företeelse. Det är något som har varit konsekvent genom tiderna oavsett färg på regeringen. När det däremot uppkommer nya beslut eller förslag som innebär politisk styrning av akademin ställer jag mig ofta frågan om varför staten inte verkar tro på den kollegialitet som kännetecknar organisationerna på universitet och högskolorna. Vad är kollegialitet och varför är det något som vi ska tro på?
Kollegialitet är en princip om styrning som utgår från den praktik som råder i verksamheten. För högskolans organisation blir den praktiken såklart den vetenskapliga. Den vetenskapliga verksamheten utgår från lärarna och studenterna. Styrformen utgår därför från en dialog med goda argument som behandlar hur vi gemensamt ska hantera aktuella frågor utifrån ett vetenskapligt och evidensbaserat perspektiv. I praktiken innebär det att beslut ofta fattas i en gruppering av lärare och studenter. Det återspeglar sig i olika former av kollegiala organ i lärosätenas struktur. Dessa finns ofta på alla nivåer som exempelvis på en institution/avdelning eller en fakultet/akademi.
Passande nog för denna text var det på en fakultet som mitt studentengagemang började. Som studentrepresentant i en fakultetsnämnd fick jag en första introduktion till ett kollegialt forum. Lärosätens organisering skiljer sig åt, på andra lärosäten kan liknande organ istället heta fakultetsstyrelse, akademiråd eller liknande. Hursomhelst så var fakultetsnämnden fakultetens högsta beslutande organ, och hade bland annat i uppgift att besluta om uppläggning och genomförande samt systematiskt säkra, utveckla och följa upp kvalitet i utbildningen och forskning inom fakultetens område. Fakulteten leddes av ett flertal framröstade dekaner som hade akademisk bakgrund, och resterande medlemmar i nämnden utgjordes av studenter och lärare samt teknisk-administrativ personal och fackliga företrädare.
Den kultur som vi hade på fakulteten präglades av gemensamt ansvarstagande. Detta har satt väldigt djupa spår i mig och har format mycket av min syn på högskolesektorn. Det är därför jag är beredd att även omfatta studenter i det kollegiala begreppet som jag skrev tidigare. Vissa förknippar möjligen kollegialitet med något som endast är mellan akademins vetenskapliga kollegor, det vill säga mellan lärare på lärosätet. För min egen del är jag däremot beredd att definiera den som bredare, där även studenter kan ingå, eller i alla fall samverka med den i stor utsträckning. Kollegialiteten bidrar med en gemensam och kollektiv reflektion och samtal där även kritik kan framföras. Det utgör grunden för det kvalitetsarbete som sker på lärosätena och utgör en grundläggande förutsättning för forskning och utbildning. I grunden är det här även en väldigt fin demokratisk ordning där de som bidrar till och påverkas av verksamheten också har ett inflytande över verksamheten.
Vart förekommer kollegialitet? Det är en akademisk tradition och förekommer därför främst på lärosätena. Däremot finns det forskning som visar att kollegialiteten har minskat över tid (Ahlbäck Öberg & Boberg. 2022). Kollegialiteten har stundtals kritiserats för att vara en väldigt långsam styrform och att den är inkapabel till att hantera plötsliga utmaningar från omvärlden. Det kan möjligen finnas en viss sanning i den kritiken. Kontrasterna kan säkert bli extra starka när kollegialiteten jämförs med de styrformer som existerar i näringslivet eller den moderna New Public Management-världen. Exempelvis kan det ta uppåt två år att anställa en professor, något som jag tror får många från andra sektorer att häpna.
Det finns däremot en poäng med trögheten. Utan den kollegiala styrformen förlorar akademin de värden jag har skrivit om tidigare. Den kollektiva reflektionen och diskussionen försvinner, och med det försvinner även garantierna för kvalitetssäkring. Utöver tror jag, motsatt mot kollegialitetens kritiker, att lärosätena är fullt kapabla att hantera utmaningar som hastigt slår till.
Våra lärosäten har visat att de är kapabla att hantera olika utmaningar på ett effektivt sätt. Ett exempel som är nära till hands är när flera svenska universitet och högskolor väldigt snabbt bröt samarbeten med ryska lärosäten i samband med Rysslands invasion av Ukraina. Dessa beslut visade på lärosätenas styrka och integritet genom att de tog ställning mot en internationell konflikt och agerade i enlighet med sina värderingar.
Ett annat exempel är coronapandemin. Under pandemin har universitet och högskolor också visat på sin förmåga att anpassa sig till nya omständigheter och fortsätta sin verksamhet på ett effektivt sätt. Lärosätena har implementerat nya digitala verktyg för att möjliggöra fjärrundervisning och forskning. De har också vidtagit åtgärder för att säkerställa studenternas och anställdas hälsa och säkerhet, genom att de införde restriktioner och riktlinjer som följde Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Det är därför med stor besvikelse som jag igår fick beskedet att regeringen hade beslutat att kringgå de kollegiala processerna och att en översyn av utnämningsförfarandet för lärosätenas styrelser är att vänta. När regeringen bortser från etablerad praxis och tillvägagångssätt för utnämningsförfarandet öppnar det upp för mer direkt politisk inblandning i lärosätenas verksamhet. Kollegialiteten hamnar på bakfoten och istället ska politiken avgöra vad som är bäst för verksamheten. Det är även väldigt märkligt att rikta in sig på just lärosätenas styrelser. Som jag har beskrivit tidigare hanteras mycket av frågorna i andra delar i verksamheten, antingen inom de kollegiala organen eller att styrelserna ger ett uppdrag till lärosätesförvaltningarna att hantera det. Lärosätena gör även en årlig risk- och sårbarhetsanalys där frågor av säkerhetspolitisk karaktär behandlas av kollegiets alla medlemmar.
Tillitsbaserad styrning har diskuterats mer och mer på sistone. I det perspektivet är det stort fokus på verksamhetens syfte och att det ska byggas tillitsfulla relationer. Den utveckling vi ser i högskolesektorn går helt emot detta. Syftet med universiteten och högskolornas verksamhet är forskning och utbildning som bedrivs på vetenskaplig grund som är fri från yttre påverkan. Styrningen behöver stimulera detta och inte minst den statliga styrningen behöver ha ett förtroende för att de kollegiala styrformerna kan hantera de utmaningar som de ställs inför. För oss studenter återstår självfallet också ett viktigt uppdrag i att visa att vi tillsammans med lärosätena kan hantera de frågor som kommer upp på agendan. Jag är övertygad om att förmågan finns och att det är något som vi kan göra framöver. Därför vill jag uppmana både studentkårskollegor och lärosäten, men framförallt regeringen – tro på kollegialiteten!