En fråga som gång på gång lyfts är att olika organisationer och företag vill ha tillträde till universitet och högskolors lokaler. Lärosätena kan givetvis upplåta sina lokaler till alla möjliga organisationer, föreningar och företag om lärosätet vill. Det händer dock att lärosäten nekar utomstående från att nyttja lokalerna. Inte minst de politiska partiernas studentförbund brukar med jämna mellanrum lyfta frågan, frustrerade över att inte kunna verka på campus utan tillstånd från respektive lärosäte.
Vi ska reda ut vad som gäller och varför. Vi vill även beskriva alternativen till dagens regler. Tanken är inte att göra någon rättslig utredning – det har regeringskansliet och Högskoleverket redan gjort. Syftet är i första hand att mer pedagogiskt tydliggöra vad som redan är sagt. Texten avslutas dock med en frågeställning om studentföreningars rätt till gemensamma utrymmen som inte har belysts tidigare.
Studentföreningar har rätt att använda undervisningslokaler
Föreningslivet är en naturlig del av lärosätesmiljön. Studenterna har rätt att organisera sig i föreningar och studentkårer. Dessa föreningar har i sin tur rätt att nyttja lärosätets lokaler. Det är en viktig princip för den interna demokratin vid lärosätena och återspeglas i en skrivning i högskoleförordningen:
En högskola är skyldig att låta en demokratiskt uppbyggd förening för studenter vid högskolan använda undervisningslokalerna vid en sammankomst som föreningen anordnar för sina medlemmar, om sammankomsten hålls för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Den som av föreningen har bjudits in för att medverka vid sammankomsten får inte vägras tillträde till möteslokalerna. (1 kap 13 § HF)
Föreningar för studenter har alltså rätt att använda undervisningslokaler för aktiviteter som är till för föreningens medlemmar.
De har även rätt att bjuda in gäster utifrån. Det innebär inte att studentföreningar kan bjuda in till allmänna sammankomster som är öppna för vem som helst. Aktiviteterna ska huvudsakligen vara till för studenterna, men det går att bjuda in talare, debattörer, artister och dylikt att medverka.
Lärosätet får endast begränsa denna rätt om det finns skäl att tro att det kommer att uppstå någon allvarlig ordningsstörning eller inträffa någonting som strider mot lag, eller om det bryter mot lärosätets åtagande gentemot tredje man.
Lärosäten är inte allmänna platser
Samtidigt är universitet och högskolor inte allmänna platser. Oavsett om lärosätena är statliga eller har enskild huvudman, så är lokalerna i huvudsak till för forskning, undervisning och annan högskoleverksamhet. Idag kan lärosäten neka externa organisationer att använda lärosätenas lokaler. Lärosätet kan även neka utomstående tillträde till lokalerna. Samma sak gäller för övrigt i andra utbildningsformer. Allmänheten, partier eller företag har ingen rättighet att få tillträde till skolor heller.
Det kan finnas goda skäl att begränsa vem som har rätt att använda lärosätenas lokaler. Företag kan vilja marknadsföra sina produkter. Arbetsgivare kan vilja rekrytera studenter till jobb. Föreningar och fackliga organisationer kan ha intresse av att värva medlemmar. Politiska partier kan ha intresse av att värva röster på campus. Om samtliga aktörer er fick tillgång till lokalerna skulle studenterna snart drunkna i varumärken och budskap.
Vad gäller politiska och fackliga föreningar som organiserar studenter?
Nyligen uttryckte ett studentförbund att de har rätt att använda lärosäteslokaler med hänvisning till bestämmelsen i HF.
Det är inte bara studentföreningar som har varit kritiska. 2011 lämnade Akademikerförbundet SSR in en skrivelse till dåvarande Högskolverket (dagens Universitetskanslersämbetet). Akademikerförbundet SSR begärde att få prövat om inte fackliga organisationer har rätt att nyttja högskolans lokaler för att värva medlemmar.
Högskoleverket bedömde vidare att varken Akademikerförbundet SSR eller dess studentråd var föreningar/organisationer vid en högskola, och att de därmed inte hade rätt till undervisningslokaler enligt bestämmelsen i HF.
Det finns överlag stora likheter mellan rätten för studentföreningar och fackliga organisationer att vara verksamma sig vid ett lärosäte. Rätten till facklig organisering utgår från de anställda på arbetsplatsen. Fackliga organisationer kan göra arbetsplatsbesök för att träffa sina medlemmar. De kan däremot inte komma till en arbetsplats och värva medlemmar om de i nuläget saknar medlemsbas. Medlemsvärvning måste ske på annat sätt. (Det finns även regionala skyddsombud som har rätt att besöka arbetsplatser där de har medlemmar, men då i frågor som rör arbetsmiljö. De regionala skyddsombuden har dock inte rätt att företräda anställda på arbetsplatser som har skyddskommittéer – och alla universitet och högskolor i Sverige är så stora att de måste ha en skyddskommitté.)
På motsvarande sätt utgår studenternas rätt att organisera sig från studenterna vid varje lärosäte. Studenterna har rätt att bilda föreningar. Studentkårer är i grunden en vanlig förening, som dock har ansökt och beviljats ställning som studentkår under en given period. Lärosätena är skyldiga att upplåta lokaler till alla studentföreningar som samlar studenter vid lärosätet, oavsett om föreningen har ställning som studentkår eller ej. Så här skrev Högskoleverket som svar på Akademikerförbundet SSR:s skrivelse:
Högskoleverket vill avslutningsvis understryka att reglerna i 1 kap. 13 § högskoleförordningen inte innebär att endast studentkårer vid ett lärosäte har rätt att använda undervisningslokalerna. Reglerna gäller alla demokratiska föreningar för studenter organiserade vid ett visst lärosäte. Genom att bilda en förening för studenter vid en högskola, kan även sammanslutningar med andra syften än studentkårerna få tillgång till högskolans undervisningslokaler.
Partiernas studentförbund kan ändå bli delaktiga
Studentförbunden har uttryckt en frustration över att inte få delta i det politiska samtalet med studenter vid universitet och högskolor. Det finns dock vägar framåt.
Som vi har varit inne på kan en studentförening vid lärosätet alltid bjuda in de politiska studentförbunden till debatter och dylikt. Om studenterna vid lärosätet vill, så finns det alltså inget som hindrar studentförbunden från att verka i sådana sammanhang. Studentförbunden kan själva kontakta studentkårer eller andra studentföreningar och föreslå innehåll för kommande aktiviteter.
Studentförbunden kan också bilda föreningar vid respektive lärosäte. Genom att bilda lokala studentföreningar, skulle de få rätt att nyttja undervisningslokaler och anordna aktiviteter där de bjuder in även andra studenter vid lärosätet. Det gäller givetvis att studentförbunden tillåter denna typ av lokala föreningar inom sina organisationer. Vissa partier kan behöva se över sina stadgor för detta ändamål. Det kan upplevas som stelbent, men är knappast orimligt. Alternativet är att göra avkall på den överlag rimliga principen att lärosätenas lokaler är till för forskning, utbildning och annan högskoleverksamhet.
Föreningslivet vid universitet och högskolor sker på studenternas premisser. Det är bättre att studentförbunden anammar den principen, än att högskolorna ska öppna sina lokaler för ett godtyckligt inflöde av intressenter som vill ha studenternas uppmärksamhet.
Har studentföreningar rätt till andra lokaler än undervisningslokaler?
Det finns dock en frågeställning som inte har behandlats i tidigare skrivelser. Högskoleverket bedömde att Akademikerförbundet SSR ville använda lärosätenas allmänna ytor såsom foajeer och korridorer, vilket det inte finns stöd för i HF ens för studentföreningar. I fallet med utomstående organisationer spelar det ingen större roll, eftersom de inte omfattas av rätten till undervisningslokaler. Men vad innebär detta för studentföreningar och studentkårer?
Högskoleförordningen ger studentföreningar rätt att använda undervisningslokaler, men däremot anges ingen rätt att anordna aktiviteter i gemensamma ytor såsom entréer, korridorer eller andra ytor som inte direkt används för undervisning. Av enbart lagstiftningen att döma verkar det alltså som att studentföreningarnas rätt är strikt begränsad till undervisningslokaler. Lärosätena tycks vid första anblicken ha möjlighet att neka studentföreningar möjligheten att anordna aktiviteter såsom medlemsvärvning eller informationskampanjer i allmänna utrymmen.
Om ett lärosäte förvägrade studentföreningar att nyttja gemensamma utrymmen skulle det dock bli mycket svårt att marknadsföra exempelvis föreläsningar eller kulturarrangemang riktade till lärosätets studenter. Det skulle också bli mycket svårt för studentkårerna att genomföra kårval med ett tillfredsställande valdeltagande om studentkårerna inte fick uppträda synligt på campus.
Kanske går det att hävda att viss användning av lärosätenas allmänna ytor är nödvändig för att studenterna ska kunna organisera sig på det sätt som krävs för att bedriva ett tillfredsställande studentinflytande. För att bedriva inflytande kan det vara nödvändigt att mobilisera studenter som inte redan är aktivt engagerade i en sammanslutning eller en fråga. I så fall går det att argumentera att lärosätet är skyldigt att upplåta lokaler med hänvisning studenternas rätt att utöva inflytande enligt 1 kap 4 § högskolelagen.
En sådan rätt att mobilisera studenter kring frågor som rör utbildningen måste rimligtvis tillfalla studentkårer, som är de huvudsakliga organisationerna inom det formaliserade studentinflytandet. Men rätten att mobilisera studenter i utbildningsfrågor kan inte vara unik för studentkårer. Studentkårerna är sammanslutningar av studenter som utses till studentkårer under en treårsperiod, varpå en ny prövning ska göras. Flera sammanslutningar som studentkårer kan ansöka om ställning som studentkår i konkurrens. Ett grundkrav är att sammanslutningarnas syfte är att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan. Om flera sammanslutningar uppfyller de övriga krav som ställs på en studentkår, så avgörs frågan av vem som representerar flest studenter. Rimligtvis måste alla sammanslutningar vars primära syfte är att bevaka och medverka i utbildningsfrågor ges rättvisa förutsättningar att värva medlemmar.
Det är oklart hur långt det går att dra detta resonemang eller om det alls har någon rättslig bäring. Än så länge tycks det inte finnas exempel på lärosäten som har förbjudit studentkårer att värva medlemmar, något som väl vore oacceptabelt enligt de flesta. Däremot har det förekommit att lärosätena har förbjudit politiska manifestationer, och åsikterna går isär kring huruvida ett sådant förbud bör vara möjligt. Oavsett vad man tycker om den saken, finns en gränsdragsningsproblematik.