Det här är den tredje delen av SFS bloggserie om Internationaliseringsutredningen. Läs även de föregående inläggen om uppehållstillstånd och utlandsetablering.
Utredningen föreslår: att alla utbildningar ska ha en internationell dimension.
Många av utredningens förslag gäller tämligen små förändringar. Men det här förslaget är ambitiöst: Att ge alla utbildningar en internationell dimension skulle innebära en märkbar förändring för väldigt många studenter.
Men vad betyder det? Varför skulle internationellt utbyte vara så angeläget för akademin att det ska prägla alla högre utbildning?
Många förknippar internationalisering med mobilitet. Med det synsättet innebär internationalisering att många studenter läser delar av sin utbildning i ett annat land och att det finns en mix av svenska och utländska studenter på utbildningar i Sverige. Detta är dock något förenklat. Att studera i ett annat land kan vara värdefull för individen på många olika sätt – det kan vara lärorikt, roligt, ge perspektiv, vidga ens kontaktnät – men det är en öppen fråga hur det egentligen gör utbildningen bättre. Alla är nog överens om att en utbytestermin är något mer än en charterresa, men det kan vara svårt att ringa in den väsentliga skillnaden. Även om mobiliteten är en viktig komponent ger den inte hela bilden.
Enligt en annan uppfattning är i princip all högre utbildning i grunden redan internationaliserad. Resonemanget är ungefär att all nuvarande forskning använder metoder och bygger vidare på forskningsresultat som har uppkommit i olika länder, i olika delar av världen. Eftersom forskningen också utgör själva stoffet i utbildningarna, så innebär det att både utbildning och forskning alltid har en internationell prägel. Lägg sedan till att den moderna vetenskapen är djupt präglad av upplysningstidens syn på universalism, så blir det tydligt att all akademisk utbildning ger kunskaper och färdigheter som är lika giltiga oavsett geografisk eller kulturell kontext. Dragen till sin spets skulle en sådan uppfattning innebära att det inte finns särskilt mycket att vinna på att öka internationaliseringen.
Uppfattningen att högre utbildning är internationell per definition, fångar inte vad vi har att hämta med ett ökat internationellt utbyte. Uppfattningen att internationalisering i princip bara handlar om mobilitet, har däremot svårt att förklara varför internationalisering över huvud taget är en fråga om utbildning snarare än diplomati eller turism. En konstruktiv och framåtsyftande syn på internationalisering behöver helt enkelt hitta en medelväg.
Båda perspektiven bär dock på en del av lösningen. Den högre utbildningen bygger på vetenskaplig och konstnärlig grund och har en nära koppling till forskning. Den högre utbildningens själva grundfundament har växt fram i en internationell kontext och fortsätter ständigt att utvecklas genom internationella utbyten av kunskap, problem och idéer.
Att delta i högre utbildning öppnar på sätt och vis alltid upp för att studenter ska kunna delta i den processen. Den som lär sig att tillämpa en vetenskaplig metod får ett verktyg som delas av människor över hela världen. Oavsett om en student studerar farmakologi eller ekonomisk historia kommer hen få kunskaper gemensamt med studenter på vilket universitet i vilket land som helst. Denna gemensamma förförståelse blir ofta en utmärkt grund för samarbete och ömsesidig förståelse.
I nästa steg kommer mobiliteten åter in i bilden. I praktiken räcker det dock inte att ha gemensamma kunskaper – vi behöver även kunna kommunicera och samarbeta. För att internationalisering ska ge ett tydligt mervärde behöver vi öva på att omsätta stoffet i konkreta sammanhang. Att studera med människor från andra länder, oavsett om det sker här eller där, hjälper oss att nå dit.
Vi välkomnar därför det ambitiösa målet. Studenter vill ha användbara utbildningar. I en globaliserad värld blir det internationella perspektivet allt viktigare.
Nästa inlägg handlar om myndighetsspråk och förslag till studentorganisationer.