Kvalitet skapas inte i kvalitetssystem

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

Med denna text vill jag kort berätta om vad som hände på NU-konferensen 2020 och varför vi inte får låta oss luras av tankesättet att kvalitetssystem bär ansvaret för utbildningskvaliteten inom högskolan. Detta är en något längre text men sammanfattar väl några av SFS resonemang om vägen framåt när det gäller att skapa bättre utbildningskvalitet i Svensk högre utbildning.

SFS på NU-konferensen 2020

Förra veckan genomfördes NU-konferensen som vartannat år samlar många från högskolesektorn för att diskutera aktuella ämnen inom högskolepedagogik. Detta år låg fokus på ”Hållbart lärande” som reaktion på vad som händer i vår omvärld när det kommer till hållbar utveckling. Jag deltog i två pass, en paneldebatt med bl.a. Minister för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans (se bild nedan) och ett ”Fishbowl” pass med UKÄ.

Förutsättningar för hållbart lärande med deltagare från vänster till höger: Klara Bolander Laksov (SU), Nils Ekedal (SH), Susanne Georgsson (RKH), Sigbritt Karlsson (KTH), Annika Wernerson (KI), Matilda Ernkrans och Simon Edström (SFS).

På paneldebatten presenterade jag vad vi nyligen beslutat om på ExtraSFSFUM rörande just Högskolepedagogik med fokus på doktoranders pedagogiska kunskaper, meriteringssystem och UKÄ:s rapport. Även frågan om studentinflytande i praktiken och perspektiv på studenternas roll i samhället togs upp. Tyvärr lyckades jag inte lyfta mitt centrala budskap tillräckligt starkt denna gång – Kvalitet skapas inte i kvalitetssystem.

Annorlunda blev det dagen därpå där jag, Anders Söderholm (GD UKÄ), Andrea Amft (UKÄ), Lena Dafgård (ITHU) och Fredrika Lagergren Wahlin (GU och ordf i SUHF expertgrupp för digitalisering) deltog i en ”fishbowl” övning. Olika deltagare kunde då hoppa in i samtalet med oss och ställa frågor – mycket fokus hamnade på hur vi uppnår en styrning för mer högskolepedagogisk utveckling. Här var mitt budskap mer tydligt: i vimlet av alla högskolepedagogiska frågor måste vi våga sätta fokus vid våra utredningar, som sektor borde vi minst ställa oss bakom UKÄ:s förslag. Samt huvudtesen av denna text – Kvalitet skapas inte i kvalitetssystem.

Kvalitetssystemet

Jag har varit engagerad i utvecklingen av det nationella kvalitetssäkringssystemet sedan 2015 då jag fick mitt första engagemang inom SFS – ledamot i SFS expertgrupp för högskoleutvärdering (det som nu är SQC). På den tiden fanns en universitetskansler och hon hette Harriet Wallberg. Vi var precis i uppstarten med hur det nya systemet skulle se ut och mängder med tankar om fallgropar och teoretiska utfall diskuterades ständigt. Sedan dess har jag deltagit i UKÄ:s referensgrupp för systemets utveckling, SUHF:s expertgrupp för kvalitetsfrågor och haft otaligt många diskussioner om kvalitetssystemet med alla sorters parter. Sedan 2015 har saker verkligen förändrats. Det finns inte längre en universitetskansler, systemet har körts i skarpt läge och snart kanske Sverige återfår sitt medlemskap i ENQA. Det finns absolut förbättringspotential i systemet och här kommer jag, tillsammans med SQC och övriga i studentrörelsen, särskilt engagera oss detta år för systemets utveckling inför nästa cykel. Systemet har dock faktiskt visat sig skapa resultat genom ett stort kvalitetsarbete på lärosätena, genomförda tematiska utvärderingar, utbildningsutvärderingar som lett till indragna examenstillstånd och examenstillståndsprövningar med både positiva och negativa utfall.

Men jag vill här fokusera på det principiella om relationen mellan ”kvalitets”-system och begreppet ”utbildningskvalitet”. Ibland när vi på SFS möter makthavare, vissa högt uppsatta med betydande påverkan på högskolan, och tar upp att det är viktigt med exempelvis goda ekonomiska förutsättningar och stöd till högskolepedagogisk utveckling för att skapa bättre kvalitet möts vi av ”Men vi har ju ett kvalitetssäkringssystem? Om det fungerar håller ju den högre utbildningen hög kvalitet och det måste den dessutom göra enligt lag.
Jag förstår varför detta tankesätt kan uppstå men kommer nu argumentera om varför det är otroligt farligt.

Utbildningskvalitet

Utbildningskvalitet kan sägas vara många saker och utgår utifrån olika aktörers perspektiv men SFS kvalitetskommitté SQC har kokat ner det till någonting i stil med:

Studentens förutsättningar att lära sig användbara färdigheter, förmågor och kunskaper

Definitionen av utbildningskvalitet enligt SFS Kvalitetskommitté, SQC

Nyckelbegreppen här är studentens förutsättningar, lärande och användbarhet. Utbildningskvalitet är det som skapas när lärare på ett eller annat sätt interagerar med studenter och ger förutsättningar att lära sig saker som är användbara för studenten. För att uppnå detta finns det en oerhörd mängd saker som kan göras som att anställa lärare, stärka deras kompetens och förutsättningar, styra vad som lärs ut, skapa forskningsanknytning, ta in arbetsgivares perspektiv, säkerställa en koppling mellan lärandemål, lärandeaktiviteter och examination, ha studiemedelssystem och så vidare. Bland dessa är att ha ett system som ser till att utbildningar håller en viss lägsta kvalitetsnivå (kvalitetssäkring) samt bidrar till att förbättra kvaliteten (kvalitetsutveckling). Men detta system kan inte göra mer än att utgå från de förutsättningar som utbildningsanordnare får, framförallt i form av mängden resurser och hur dessa tilldelas. Ett konceptuellt sätt att se det på är enligt nedanstående modell:

Relationen mellan kvalitetssäkring, kvalitetsutveckling och högskolans förutsättningar. Den runda bollen representerar utbildningskvalitet och ju högre den är desto bättre är kvaliteten. Kvalitets-säkring och -utveckling måste utgå från den rullande vagnen som representerar lärosätenas förutsättningar.

Men vad har detta konceptuella tankesätt för innebörd i praktiken?

Produktivitetsavdraget

Varje år tas ett antal procent av högskoleutbildningens resurser bort i det som kallas ”produktivitetsavdraget”. Detta görs praktiskt genom att inte justera upp anslag i samma takt som kostnaderna ökar. Som exempel föreslås produktivitetsavdraget för 2021 vara 1,47% vilket betyder att om kostnaderna p.g.a. inflation ökar med t.ex. 2% kommer lärosätenas anslag bara öka med 0,53%. 1,47% för den högre utbildningens ungefär 30 miljarder kronor motsvarar omkring 440 miljoner kronor. Detta system har löpt i omkring 25 år och för den som vill se utvecklingen sedan dess rekommenderar jag SULF:s rapport Systemfel i kunskapsfabriken. Lärarutbildningen är värst drabbad och får omkring hälften så mycket pengar nu per student jämfört med 25 år sedan – man kan ju undra om de kvalitetsproblem som ofta påtalas har att göra med detta.

Men varför finns produktivitetsavdraget? Officiellt är det för att skapa incitament att bli mer ”effektiv”, dvs. göra samma verksamhet för mindre pengar eller mer verksamhet för samma pengar. Inofficiellt och praktiskt fyller det främst två syften, dels att möjliggöra omflyttningar mellan och inom utgiftsområden utan att få politiker att se dåliga ut och dels att skapa ”satsningar” som får politiker att se bra ut. Det finns också ett argument om att den offentliga sektorn måste vara lika effektiviserande som den privata tjänstesektorn för att lönerna i det offentliga ska kunna hänga med men argumentet försvåras av andra faktorer.

Mycket kan sägas om produktivitetsavdraget och dess effekter men hur relaterar det till det nationella kvalitetssäkringssystemet och högskolepedagogisk utveckling? Genom att införa ett nationellt kvalitetssäkringssystem och lägga ansvaret för att utbildningar håller hög kvalitet på det riskerar vi långsamt sänka våra standarder och definitioner för vad som anses vara just hög kvalitet. Det nationella kvalitetssäkringssystemet utgår nästan helt, i praktiken, från lärosätenas egna förutsättningar. Detta är på ett sätt bra eftersom olika lärosäten bör bedömas olika beroende på vilka förutsättningar de har. Men det skapar också en risk att en utbildning kan anses ha ”hög kvalitet” eftersom den inte märkvärdigt sticker ut från andra utbildningar; lärosätet kanske spenderar de pengar de får och gör allt vad de kan för att upprätthålla hög kvalitet och det måste någonstans anses vara tillräckligt.

Alternativet är att vi sätter en hög ribba för lärosätenas verksamhet och enskilda utbildningar med risk att utbildningar i högre grad än idag stängs ner. Men om förutsättningarna inte förbättras, alltså att resurserna fortsätter minska, vad tjänar detta till egentligen över tid? Och hur många kommuner hade accepterat att deras lärarutbildningar stängs ner på grund av arbiträra definitioner om vad som anses vara utbildningskvalitet? Syftet med kvalitetssystemet i detta avseende borde vara att identifiera vilka utbildningar inte tas väl om hand och antingen förbättra eller stänga ner dessa så att dess resurser bättre kan allokeras på någon annan plats. Men systemet kan omöjligen ha syftet att skapa kvalitet från lärare som inte finns.

Vägen framåt och internationella exempel

En möjlig lösning på allt detta vore att ta bort eller t.om. reversera produktivitetsavdraget. Varje år tillförs forskningen reellt mer resurser – varför kan inte detsamma vara sant för utbildningen? Detta är påverkanslinjen som har drivits i mer än 20 år och har till viss del fungerat, avdraget för högre utbildning är lägre än för andra sektorer och det finns mer flexibilitet i högskolans ekonomiska system än andra. Men likväl återstår produktivitetsavdraget och det finns ingen indikation på att det skulle tas bort inom snar framtid. Som en nationalekonom från ett av våra nu budgetförhandlande partier sa till mig ”Det är en del av hela statsbudgetens funktionssätt”.

Ett annat alternativ är då att vi försöker anamma produktivitetsavdragets officiella syfte – en reell ökad effektivitet. Hur kan man uppnå bättre utbildningskvalitet utan mer resurser inom högskolan? Genom bättre lärare. Hur skapas bättre lärare? Genom att vi anställer rätt från början och har ständig högskolepedagogisk utveckling och dialog med studenter.

Det här är inte någon vild spännande teoretisk idé utan tillämpas väl i andra länder, som t.ex. Storbrittanien. Som disclaimer gör Storbrittanien just nu mycket fel men har en stark grund att stå på. I Storbrittanien har lärosätena på totalen lägre utbildningsintäkter per student men lyckas ändå upprätthålla högkvalitativ utbildning i en betydligt starkare grad än vad vi i Sverige gör. Hur? Genom tydliga satsningar och stöd till de som faktiskt skapar utbildningskvalitet: lärare och studenter.

Några goda exempel på dessa stödstrukturer är:

  • Advance HE (tidigare Higher education academy) som syftar till att stärka lärare och högskoleledare
  • SEDA som bland annat syftar till att skapa likvärdighet och rörlighet bland högskolelärare – ett stort problem inom Svensk högre utbildning
  • JISC som syftar till att stödja lärare och lärarlag med digital högskolepedagogisk utveckling – tänk vad praktiskt detta hade varit nu när vi kanske måste ha hybrid- eller distansundervisning i flera månader till
  • National student survey, NSS, som tillåter studenter att ge en ärlig bild av sin utbildning som får stor betydelse för lärosätenas image och resurser
  • Betydande resurser till forskning inom högre utbildning och högskolepedagogik
  • TSEP, som aktivt arbetar med utveckling av studentinflytande i hela Storbrittanien och huseras av motsvarigheten till SFS, NUS
  • RAISE, ett nätverk för lärare och studenter för att förbättra studentinflytande
  • SPARQS, en organisation i storleksordning med UKÄ vars syfte är att stödja lokala studentkårer bedriva ett aktivt och professionellt studentinflytande gentemot lärosäten och lärare i Skottland för ökad utbildningskvalitet. Ett fantastiskt exempel.

Jag hävdar inte att det går att bara ta dessa exempel rakt av och införa dem i Sverige men vi har inga likvärdiga motsvarigheter till organisationerna och strukturerna ovan. Kostnaden för att införa dessa strukturer och organisationer vore förhållandevis liten i jämförelse med hur mycket högskolesektorn kostar. Om vi skulle välja att spendera omkring 440 miljoner till dessa årligen hade det verkligen satt igång kvalitetsutveckling!

Som det ser ut just nu har Svensk högre utbildning lägst antal lärarledda timmar av alla länder i Europa, vi saknar betydande stödstrukturer för studenter och lärare, varje år ökar resurserna till forskningen och minskar till utbildningen samtidigt som det inte finns möjlighet att balansera dessa och vi har ett resurssystem som sänker kraven på våra utbildningar vilket leder till minskat högskolepedagogiskt stöd till studenterna. De som förlorar på det här är ytterst Sverige och framtida generationer. Företag undrar varför nyexaminerade inte har professionella förmågor, lärarstudenter vittnar om ca 30 examensmål på en utbildning med max 4 lärarledda timmar i veckan och Sverige tappar såväl konkurrenskraft som bildning.

Att i detta läge säga ”men vi har ju ett kvalitetssäkringssystem som ansvarar för all utbildningskvalitet” är bland det mest provocerande som finns. Det implicerar att vi kan luta oss tillbaka medan högskolan fortsätter urholkas och utbildningarna får allt lägre kvalitet och sedan skylla på detta system när det uppdagas att utbildningskvaliteten inte håller måttet. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Sammanfattningsvis

Kvalitet skapas inte i kvalitetssystem, det skapas i mötet mellan lärare och student. Även om kvalitetssystemet fyller ett viktigt syfte kan det aldrig ersätta de grundförutsättningar som måste finnas för att uppnå sann kvalitetsutveckling. Att låta produktivitetsavdraget fortsätta gnaga och sedan skylla på kvalitetssystem är ovärdigt. Vi kan bli bättre i Sverige och fortfarande ha ett produktivitetsavdrag men då gäller det att vi fokuserar på vad som faktiskt spelar roll.

Satsa på högskolepedagogik, satsa på studentinflytande, satsa på framtiden.